Hämtar författare

AUGUST STRINDBERG (1849–1912) var och förblir en av Sveriges starkast lysande författare. Verksam i snart sagt alla litterära genrer, och inte minst som bildkonstnär, blev han också en banbrytare längs alla de konstnärliga vägar han slog in på. Sitt genombrott fick han med romanen Röda rummet (1879) där den unge Arvid Falk prövas på sin väg genom det samtida Stockholms bohemiska konstnärskretsar och mer borgerliga salonger. Med det flerskiktade porträttet av Falk och hans stundtals brant stupande bildningsgång, tecknat med ett nytt, modernt språk, utan retorik och idealism, förnyade Strindberg i ett slag den svenska romankonsten. I Det nya riket (1882) – med undertiteln ”skildringar från attentatens och jubelfesternas tidevarv” – berättar han i reportagets form ånyo om mötet mellan gammalt och nytt, i vassa betraktelser av det oskarianska Sveriges akademier, riddarhus, universitet med mera. Strindberg drog sig inte för personangrepp på flera, av honom avskydda ”samhällspelare” och boken gjorde stor skandal. Själv lämnade han landet, reste till Paris och kom att tillbringa de följande åren utomlands. Efter novellsamlingen Giftas I (1884), där han i ett antal situationer genomlyser och kritiserar kärnfamiljen som social institution, tvingades han tillfälligt hem till bokens försvar. Verket hade blivit rättssak då Strindberg, i novellen ” Dygdens lön ”, kallat Jesus för folkuppviglare och nattvarden för ett oförskämt bedrägeri. Strindberg frikändes dock efter att ha hållit ett tal inför rätten där han förklarade sig vara deist. Med Tjänstekvinnans son (1–3, 1886–87) vänder sig Strindberg inåt i ett mer psykologiskt orienterat skrivande, i det att han beskriver en själs – sin egen – utvecklingshistoria. Undersökningen av de egna känslorna fortsätter i En dåres försvarstal (först utgiven på franska 1895, i svensk översättning 1915) där kampen mellan mannen och hustrun skildras i uppslitande ordalag, och i Inferno (1897) där Strindberg skildrar sin själsliga kris. Sin världsberömmelse har Strindberg nått framför allt som dramatiker. Under slutet av 1880–talet skrev han bland annat dramerna Fadren (1887), Fröken Julie (1888) och Fordringsägare (1888), i vilka ett genomgående tema är den till undergång ledande kampen mellan styrka och svaghet. Bland hans dramatik skall också nämnas Till Damaskus I (1898), ett omvändelsedrama om relationen mellan Gud och människan, Dödsdansen I (1901), om äktenskapets obönhörliga strid, och det inom såväl scenkonst som scenteknik banbrytande Ett drömspel (1902), tablåer om människans lidande. Strindberg skrev också ett flertal historiska dramer bland vilka kan nämnas Mäster Olof (1872), Gustaf Vasa (1899) och Gustaf III (1902). Under den period i hans liv som kallats Infernokrisen dokumenterade Strindberg sina upplevelser av tillvarons makter och mystiska samband i den stora Ockulta dagboken (påbörjad i februari 1896, avslutad i juli 1908). Upphittade papperslappar, molnformationer, tidningsnotiser med mera bär alla syn för sägen om magiska innebörder, knappt tolkningsbara. Strindbergs namn var också, ända till slutet av hans liv, förknippat med strider och fejder . I nidskriften Svarta fanor (1907) gick han till storms mot sina fiender, bland dem Gustaf af Geijerstam och Ellen Key . Bland hans sista större verk återfinns också den mosaikartade En blå bok (1–4, 1907–1912, sista delen posthumt) där Strindberg blandar noveller, minnen, vetenskapliga betraktelser och anteckningar i ett försök att samtidigt belysa och gestalta sina tankar kring vetenskap, religion och kring livet självt.


Lotta Lotass

Källor: Den svenska litteraturen. III: De liberala genombrotten 1830–1890 samt IV: Den storsvenska generationen 1890–1920 red. Lars Lönnroth & Sven Delblanc