{"id":6153,"date":"2021-03-05T10:34:35","date_gmt":"2021-03-05T09:34:35","guid":{"rendered":"https:\/\/litteraturbanken.se\/diktensmuseum\/?page_id=6153"},"modified":"2021-03-11T16:39:03","modified_gmt":"2021-03-11T15:39:03","slug":"anthin-del-4","status":"publish","type":"page","link":"https:\/\/litteraturbanken.se\/diktensmuseum\/anthin-del-4\/","title":{"rendered":"Anthin om Taube: del 4"},"content":{"rendered":"\n
\n
\n

Taube<\/h1>\n\n\n\n

VALLFARTENS DIKTARE<\/h3>\n\n\n\n
<\/div>\n\n\n\n

Evert Taube i Trubadurien<\/h3>\n\n\n\n

En ess\u00e4 av David Anthin<\/h4>\n\n\n\n
<\/div>\n\n\n\n
<\/div>\n\n\n\n
<\/div>\n\n\n\n

4. Vallfartens eviga v\u00e4rde.<\/h2>\n\n\n\n
<\/div>\n\n\n\n

N\u00e4r vi t\u00e4nker p\u00e5 en klassiker t\u00e4nker vi f\u00f6rmodligen p\u00e5 ett verk med n\u00e5gon form av evigt v\u00e4rde, ett verk som st\u00e5r \u00f6ver tillf\u00e4lliga moderiktningar. S\u00e5 vilka \u00e4r d\u00e5 de eviga v\u00e4rden som vi skulle kunna finna i Taubes\u00a0Vallfart<\/em>?<\/p>\n\n\n\n

Det har redan konstaterats att Taube p\u00e5 1950-talet introducerade den provensalska trubadurlyriken f\u00f6r en bred, svensk allm\u00e4nhet. Genom artikelserie, radioprogram och bok gjorde han medeltida storheter som El\u00e9onore av Aquitanien<\/a>, Barnard de Ventadour<\/a> och Beatrice, grevinna av Dia<\/a>, till n\u00e5got av idoler i ett Folkhemssverige. Redan det m\u00e5ste betraktas som en bedrift. Det \u00e4r \u00e5tminstone sv\u00e5rt att argumentera f\u00f6r att denna g\u00e4rning f\u00f6ljde n\u00e5gra tillf\u00e4lliga eller nyckfulla moderiktningar.\u00a0<\/p>\n\n\n\n

Men hur st\u00e5r sig egentligen\u00a0Vallfart\u00a0<\/em>idag?<\/p>\n\n\n\n

<\/div>\n\n\n\n
\"\"<\/a>
Fr\u00e5n Vallfart till Trubadurien och Toscana (1957).<\/em> Bokens illustrationer utf\u00f6rdes av Ulla Sundin-Wickman.<\/em><\/figcaption><\/figure>\n\n\n\n
<\/div>\n\n\n\n

Litteraturprofessorn Lars L\u00f6nnroth har i n\u00e5gra olika sammanhang kommenterat texten och d\u00e5 bland annat karakteriserat den som \u201dn\u00e5got otillf\u00f6rlitlig b\u00e5de som geografisk och medeltidshistorisk skildring\u201d. (Citat fr\u00e5n \u201dTaubes bild av Trubadurien\u201d i\u00a0Elva sidor av Taube<\/em>, 2014, s. 189. Citaten som f\u00f6ljer \u00e4r fr\u00e5n samma uppsats.) L\u00f6nnroth p\u00e5pekar vidare att\u00a0Vallfart<\/em>\u00a0visserligen \u00e4r Taubes \u201dl\u00e4rdaste verk\u201d och att det \u00e4r \u201dpr\u00e4glat av akademiska ambitioner\u201d (s. 189), men att Taube samtidigt \u00e5beropar \u00e4ldre, hoppl\u00f6st romantiska forskare i sina vetenskapliga h\u00e4nvisningar. V\u00e4rst av dessa forskare \u00e4r, enligt L\u00f6nnroth, Alexander von Gleichen-Russwurm (1865\u20131947), en excentrisk tysk kulturhistoriker och barnbarn till Friedrich Schiller<\/a>. Taube skall ha inspirerats av ett verk av Gleichen-Russwurm som 1921 kom i svensk \u00f6vers\u00e4ttning:\u00a0Riddarliv. Historisk skildring av den f\u00f6rn\u00e4ma v\u00e4rlden under romansk medeltid<\/em>. L\u00f6nnroth p\u00e5pekar riktigt det n\u00e5got m\u00e4rkliga i att denne tyske greve upptr\u00e4der livs levande i Taubes bok trots att han avlidit n\u00e4stan ett decennium f\u00f6re Taubes vallfart \u2026<\/p>\n\n\n\n

L\u00f6nnroth \u00e4r ocks\u00e5 kritisk mot den vikt som Taube l\u00e4gger vid de medeltida k\u00e4rleksdomstolarna och litteraturprofessorn upplyser om att dessa domstolar i modern forskning snarare har uppfattats \u201dsom en h\u00f6visk fiktion eller estetisk lek med juridikens termer, hovunderh\u00e5llning f\u00f6r ett begr\u00e4nsat antal aristokrater\u201d (s. 192).\u00a0<\/p>\n\n\n\n

Slutligen, ang\u00e5ende den \u201dgeografiska skildringen\u201d, menar L\u00f6nnroth att Taubes resa fr\u00e5n Barcelona<\/a>, via det fiktiva Trubadurien<\/a>, till Toscana och Florens<\/a> genom sin spretighet \u00e4r kr\u00e5nglig att f\u00f6lja och inneh\u00e5ller en del sv\u00e5rf\u00f6rklarade hopp i geografin och tiden.<\/p>\n\n\n\n

Det \u00e4r i sak sv\u00e5rt att s\u00e4ga emot L\u00f6nnroth p\u00e5 dessa punkter. Samtidigt \u00e4r det inte som en vetenskaplig medeltidshistorisk skildring, eller som en geografisk turistguide f\u00f6r den delen, som\u00a0Vallfart<\/em>\u00a0b\u00f6r l\u00e4sas, utan som ett litter\u00e4rt verk. Vi har ocks\u00e5 sett att det var ett uttryckligt \u00f6nskem\u00e5l fr\u00e5n redakt\u00f6r Nils Thedin, att Taube inte skulle skriva \u201dn\u00e5gra slags vetenskapliga artiklar\u201d. Som litter\u00e4rt verk framst\u00e5r\u00a0Vallfart<\/em>\u00a0snarast som en poetik f\u00f6r Taubes egen diktning, i n\u00e4ra dialog med en \u00e4ldre tradition. L\u00f6nnroth \u00e4r inne p\u00e5 n\u00e5got liknande n\u00e4r han avslutningsvis konstaterar att Taube genom sin vallfart till trubadurl\u00e4nderna har blivit ett med sitt \u00e4mne och \u201dgjort sig sj\u00e4lv till det medium genom vilket Trubaduriens st\u00e4mmor genljuder\u201d (s. 196).<\/p>\n\n\n\n

Taube har helt enkelt arbetat i den occitanska, f\u00f6r att nu uttrycka sig lite vetenskapligt, andan n\u00e4r han har diktat vidare i denna starkt intertextuella tradition. Trubadurforskaren Marianne Sandels, som vi tidigare har uppm\u00e4rksammat, konstaterar ocks\u00e5 n\u00e5got liknande n\u00e4r hon skall sammanfatta Taubes f\u00f6rh\u00e5llande till den occitanska kulturen:<\/p>\n\n\n\n

\u201dSj\u00e4lva andan i hans f\u00f6rh\u00e5llningss\u00e4tt \u00e4r kongenial med trubadurlyrikens \u00e5rhundraden. Ibland har jag gjort den reflektionen att Evert Taubes f\u00f6rfattarskap, inst\u00e4llning till liv och dikt, framtoning inf\u00f6r omv\u00e4rlden, personliga egenskaper \u2013 ja l\u00e4ngre skulle uppr\u00e4kningen h\u00e4r kunna g\u00e5 \u2013 \u00e4r mer i samklang med gamla occitanska (och s\u00e5 sm\u00e5ningom allm\u00e4nt v\u00e4sterl\u00e4ndska) ideal \u00e4n vad n\u00e5gon litteraturhistoriker eller ens han sj\u00e4lv kunnat f\u00f6rst\u00e5.\u201d (s. 101\u2013102)<\/p>\n\n\n\n

<\/div>\n\n\n\n
\"\"<\/a>
Fr\u00e5n Vallfart till Trubadurien och Toscana (1957).<\/em><\/figcaption><\/figure>\n\n\n\n
<\/div>\n\n\n\n

Sandels framh\u00e5ller ocks\u00e5 ett viktigt drag i Taubes\u00a0Vallfart<\/em>: hans fokus p\u00e5 kvinnliga trubadurer, s.k.\u00a0trobairitz<\/em>. Dessa kvinnor har, m\u00f6jligen Beatrice de Dia undantagen, konsekvent nedv\u00e4rderats i tidigare forskning. Det \u00e4r f\u00f6rst med senare tiders feministiska forskning som dessa kvinnliga diktare har f\u00e5tt uppr\u00e4ttelse. Feministen Taube var allts\u00e5 h\u00e4r f\u00f6re sin tid. Ja, jag skriver\u00a0feministen Taube<\/em>, och det utan att darra p\u00e5 varken manschetten eller v\u00e4rjan. Precis som Taube sj\u00e4lv hade inspirerats och instruerats av en kvinna, Margot Lithander, menade han att det var kvinnan som skapade den h\u00f6viska diktningen under medeltiden. Det var hon som med str\u00e4nghet uppfostrade den uppvaktande trubaduren, f\u00f6rvandlade den barbariske krigaren till en h\u00f6visk poet, ja r\u00e4tt och sl\u00e4tt gjorde honom till en gentleman. Fr\u00e5n framf\u00f6r allt 1950-talet och fram\u00e5t blev det allt tydligare hur kvinnan i Taubes universum kom att st\u00e5 f\u00f6r civilisation, poesi, kultur \u2013 allt det som var v\u00e4rt att dra en lans f\u00f6r \u2013 medan mannen kom att st\u00e5 f\u00f6r krig, barbari och brutalitet. P\u00e5 s\u00e5 s\u00e4tt kom ocks\u00e5 Taubes feminism att bli en del av hans pacifism. N\u00e4r han mitt under kalla krigets dagar introducerar visan \u201dPepita dansar tamborito i Panam\u00e1\u201d i samlingen\u00a0Pepita dansar<\/em>\u00a0(1950) blir kopplingen extra tydlig:<\/p>\n\n\n\n

\u201dJag har slagit vad om att dikta en visa i Panam\u00e1 som skall f\u00e5 alla nationer att dansa efter min takt och ton. N\u00e5got m\u00e5ste jag g\u00f6ra f\u00f6r att r\u00e4dda freden och kulturen.\u201d (s. 11)<\/p>\n\n\n\n

\n\t\t\t
<\/div>\n\t\t
<\/div>\n\t
<\/div>\n\t