{"id":2742,"date":"2018-07-17T08:52:07","date_gmt":"2018-07-17T06:52:07","guid":{"rendered":"https:\/\/litteraturbanken.se\/skoladev\/?page_id=2742"},"modified":"2020-02-10T10:47:01","modified_gmt":"2020-02-10T09:47:01","slug":"poesi-forfattare-verner-von-heidenstam-ensamhetens-tankar","status":"publish","type":"page","link":"https:\/\/litteraturbanken.se\/skolan\/poesi-forfattare-verner-von-heidenstam-ensamhetens-tankar\/","title":{"rendered":"Poesi\/F\u00f6rfattare\/Verner von Heidenstam\/Ensamhetens tankar"},"content":{"rendered":"\t\t
\n\t\t\t\t\t\t
\n\t\t\t\t\t\t
\n\t\t\t\t\t
\n\t\t\t
\n\t\t\t\t\t\t
\n\t\t\t\t
\n\t\t\t\t\t\t\t
\n\t\t\t
<\/div>\n\t\t<\/div>\n\t\t\t\t\t\t<\/div>\n\t\t\t\t<\/div>\n\t\t\t\t\t<\/div>\n\t\t<\/div>\n\t\t\t\t\t<\/div>\n\t\t<\/section>\n\t\t\t\t
\n\t\t\t\t\t\t
\n\t\t\t\t\t
\n\t\t\t
\n\t\t\t\t\t\t
\n\t\t\t\t
\n\t\t\t\t\t

Ensamhetens tankar<\/h2>\t\t\t\t<\/div>\n\t\t\t\t<\/div>\n\t\t\t\t
\n\t\t\t\t
\n\t\t\t\t\t\t\t\t\t

Av\u00a0Verner von Heidenstam<\/em><\/a><\/p>\t\t\t\t\t\t\t\t<\/div>\n\t\t\t\t<\/div>\n\t\t\t\t

\n\t\t\t\t
\n\t\t\t\t\t\t\t\t\t

Ur:<\/strong>\u00a0Vallfart och vandrings\u00e5r\u00a0<\/em>(1888) \u00a0<\/span>\u00c5rskurs:<\/strong>\u00a0F\u20133,\u00a04\u20136\u00a0,\u00a07\u20139, Gymnasium \u00a0Tema:<\/strong>\u00a0D\u00f6den, Ensamhet,\u00a0K\u00e4rlek, Meningen med livet,\u00a0Olycklig k\u00e4rlek,\u00a0Tidens g\u00e5ng<\/p>\t\t\t\t\t\t\t\t<\/div>\n\t\t\t\t<\/div>\n\t\t\t\t

\n\t\t\t\t
\n\t\t\t\t\t\t\t\t\t

I.

D\u00e4r innerst i min ande bor en gnista;
att lyfta den i dagen blev mitt m\u00e5l,
min levnads liv, mitt f\u00f6rsta och mitt sista.

Hon gled mig undan, t\u00e4rde och f\u00f6rbr\u00e4nde.
Den lilla gnistan \u00e4r min rikedom;
den lilla gnistan g\u00f6r mitt livs el\u00e4nde.

II.

I enslighet f\u00f6rsvinna mina \u00e5r.
Jag r\u00f6r min eld och pjollrar med min hund.
Jag saknar ej den dag, som gick i g\u00e5r,
men denna l\u00e5ngt f\u00f6rsvunna stund,
d\u00e5 samme tj\u00e4nare, som kr\u00f6kt och gr\u00e5
b\u00e4r in min kv\u00e4llsvard, gosse var
och jag ej f\u00f6dd, och mor och far
i gr\u00e4set lekte \u00e4n som sm\u00e5.

III.

N\u00e4r genom rummet f\u00f6nsterkorsets skugga ligger
som skuggan av
det str\u00e4nga korset p\u00e5 en grav,
det \u00e4r ej b\u00e4ttre dar jag tigger;
jag minns de g\u00e5vor, som jag fick som liten pilt
– de m\u00e5nga g\u00e5vor livet gav
och jag f\u00f6rspillt.

IV.

Jag l\u00e4ngtar hem sen \u00e5tta l\u00e5nga \u00e5r.
I sj\u00e4lva s\u00f6mnen har jag l\u00e4ngtan k\u00e4nt.
Jag l\u00e4ngtar hem. Jag l\u00e4ngtar var jag g\u00e5r,
– men ej till m\u00e4nniskor! Jag l\u00e4ngtar marken,
jag l\u00e4ngtar stenarna d\u00e4r barn jag lekt.

V.

Var kv\u00e4ll jag jordar mitt gamla jag
och vaknar upp med ett annat.
V\u00e4l hundra tankar begynna min dag.
N\u00e4r jag somnar har ingen stannat.
Bland n\u00f6jen och sorger vandrar jag kring
och synes mig sj\u00e4lv en g\u00e5ta.
Men lycklig den som f\u00f6r ingenting
kan skratta som jag eller gr\u00e5ta!

VI.

F\u00f6r n\u00e5gra dagar gav mig slumpen lov
att vakna upp ur s\u00f6mn, att leva, att f\u00f6rnimma.
Och n\u00e4r var livets b\u00e4sta timma?
N\u00e4r jag sov!

VII.

Jag kom ibland, hur mina \u00e5r f\u00f6rsvunno,
till ett fullkomligt tomt och utd\u00f6tt hus,
vars hundra f\u00f6nster brunno
i solnedg\u00e5ngens ljus.
Jag \u00f6ppnade, bekl\u00e4md, och st\u00e4ngde
en rad av rum, d\u00e4r ingen klocka sv\u00e4ngde
sin blanka pendel, ingen m\u00f6bel fanns.
F\u00f6rst i det sista rummet
h\u00e4ngde p\u00e5 v\u00e4ggen i en vissnad krans
ett m\u00f6rknat, halvt f\u00f6rst\u00f6rt portr\u00e4tt:
en liten vacker svartkl\u00e4dd gumma
med m\u00f6ssan st\u00e4rkt p\u00e5 gammalmodigt s\u00e4tt.
Och denna kvinna p\u00e5 den stumma
och svarta duken har som barn jag ett
och hon har bett f\u00f6r mina dagars v\u00e4l.
Och hennes bild var ensamt skonad \u00e4n,
d\u00e4r allt f\u00f6rskingrats, ensamt den!
Det tomma huset var min sj\u00e4l!

VIII.

Du s\u00f6ker ryktbarhet; f\u00f6r mig jag tror
ett st\u00f6rre v\u00e4l s\u00e5 helt att gl\u00f6mmas
att ingen h\u00f6r mitt namn, ej ens min mor.

IX.

Nu ringer aftons\u00e5ngen.
Jag rider efter ro
\u00f6ver heden i solnedg\u00e5ngen.
Str\u00e4ck ur mitt svarta sto!

Hur n\u00f6jd jag ville med m\u00e4nniskor bo,
om lyda ej bleve v\u00e5rt A och O.

Om jorden hade en enda mun
s\u00e5 stor, s\u00e5 svart, s\u00e5 rund som en brunn,
och ropade: \u201dLyd, eller smidas
skall du, min son, i j\u00e4rn och stock!\u201d
Jag skulle knappast idas
att lyfta mitt \u00f6gonlock.

Om v\u00e4rldens herre kv\u00e4llskyn red
och \u00e5skade: \u201dLyd!\u201d, jag svarade: \u201dBed!
V\u00e4lj saktmodets spr\u00e5k och d\u00e4mpa ditt ljus,
och kanske jag h\u00f6r dina b\u00f6ner, Gud!\u201d

Du, travare min,
jag l\u00e4ngtar ej in
till kvava hemmets kakelugn.
H\u00e5ll ut en timme, h\u00e5ll ut i tu!
och du k\u00f6per mig du
tv\u00e5 korta timmars lugn.

X.

Och hade jag en v\u00e4n, en enda v\u00e4n,
och denna enda slog ett v\u00e4rnl\u00f6st djur
och gav sin hand, som nyss med v\u00e4rmen ur
min sj\u00e4l jag tryckt och velat trycka \u00e4n,

jag toge aldrig denna hand igen!

Och l\u00e5g han sjuk, den v\u00e4n, som n\u00e4nts att sl\u00e5
ett v\u00e4rnl\u00f6st djur, och l\u00e5g han t\u00f6rstig d\u00e5,
n\u00e4r vid hans s\u00e4ng jag satt den sista natten,
jag skulle r\u00e5ga glaset fullt med vatten
och dricka det i botten sj\u00e4lv och g\u00e5.

XI.

Jag satt en kv\u00e4ll i min port, d\u00e5 kom
en benrangelsman med en klocka
och bar en gulnad p\u00e5se jord
p\u00e5 skaftet av sin spade.
Han ringde och sj\u00f6ng. Han ringde och sj\u00f6ng.
Min granne kom ut i ett lakan.

De gingo arm i arm, men jag
sm\u00f6g bakom och br\u00e4nde med pipan
ett h\u00e5l i s\u00e4cken, s\u00e5 jord rann ut.
Jag t\u00e4nkte: blir endast dager,
d\u00e5 f\u00f6ljer jag strimman av jord och f\u00e5r klart
min stackars grannes \u00f6de.

Och dager vart. Jag gick i s\u00e5ng
till mina gamla sysslor;
men allt vad om natten jag sett och t\u00e4nkt
l\u00e5g redan djupt i gl\u00f6mska.

XII.

Jag sn\u00e4rjer i en snara,
var viss, du f\u00e5r mig k\u00e4r!
Men just n\u00e4r du skall svara
dig sj\u00e4lv en dag s\u00e5 h\u00e4r:

\u201dJag f\u00e5r v\u00e4l ge den styggen
mitt hj\u00e4rta som han tiggt;\u201d
d\u00e5 v\u00e4nder jag dig ryggen
och g\u00f6r en munter dikt.

XIII.

Varf\u00f6r till ro s\u00e5 br\u00e5tt,
du som jag vill allt gott?
F\u00f6lj mig en m\u00e5nskenstimma!
Kyrktorn och f\u00f6nster glimma.
Fullm\u00e5nen lyser klart.
Natten \u00e4r snart f\u00f6rbi.
Stanna, min flicka! Snart
finnas ej heller vi.

XIV.

I Rom, i Rom, dit ung jag kom
st\u00e5r i marmor i helgedom
en flicka, som evigt jag dr\u00f6mmer om,
och som fordom levat i forna Rom.

Jag dr\u00f6jde mot piedestalen st\u00f6dd.
Det vart mina l\u00e4ppar f\u00f6rment
att m\u00f6ta hennes, jag som blev f\u00f6dd
v\u00e4l tjugu hundrade \u00e5r f\u00f6rsent.

XV.

P\u00e5 Harz vid m\u00f6rkaste skogens str\u00e5t
st\u00e5r ett gr\u00e5tt och stort krucifix av sten.
Och vem ,som kommer f\u00f6rbi allen,
han stannar och brister i gr\u00e5t.

Hur hinna att gissla det lumpna, s\u00e4g,
d\u00e5 s\u00e5 mycket stort blev att gl\u00e4djas \u00e5t?
Vad b\u00e5tar mitt hat, d\u00e5 jag brister i gr\u00e5t
f\u00f6r ett lutande kors vid min v\u00e4g?

XVI.

Min stamfar hade en stor pokal,
en j\u00e4ttepokal av tenn.
Mitt hj\u00e4rta blir varmt, n\u00e4r jag br\u00e4ddar den
och h\u00f6jer den i min sal.
D\u00e5 susar ur \u00f6let en minness\u00e5ng,
vars strofer flamma som bloss.
Gud hj\u00e4lpe att v\u00e5ra barn eng\u00e5ng
m\u00e5 h\u00f6ra den s\u00e5ngen om oss!

XVII

Till detta har jag ofta m\u00e4rke lagt,
att jag \u00e4r s\u00e4mst av alla, som jag k\u00e4nner.
Jag \u00e4r ej endast s\u00e4mst bland mina v\u00e4nner,
men s\u00e4mst bland alla, som jag sk\u00e4nkt f\u00f6rakt.

N\u00e4r kommer dagen d\u00e5 jag ung och stark
f\u00e5r h\u00e4nryckt stiga fram och varmt f\u00f6rsvara
det lila stora jag f\u00f6rm\u00e5tt bevara
och offra livet f\u00f6r en helig sak?

XVIII.

Kring halva jorden jag letat har
en punkt, som jag vackrast fick kalla.
S\u00e5 vackra voro de alla,
att ingen vackrare var.

Tag allt som \u00e4r mitt och mitt kan bli,
men l\u00e4mna min yppersta g\u00e5va
att kunna njuta och lova,
d\u00e4r en annan g\u00e5r kallt f\u00f6rbi!

XIX.

Sm\u00e5 barn, som leken kl\u00e4dda i vitt,
nu m\u00e5ste ni l\u00e4mna lek och spratt.
Ja, stilla, sm\u00e5 barn! Nu g\u00e5r var till sitt,
ty p\u00e5 sj\u00f6n s\u00e4ger soln godnatt.

Sm\u00e5 barn, v\u00e5r framtid st\u00e5r med ett spring
snart mitt i er krets bland klara skratt.
Ja, sjungen, sm\u00e5 barn, jag sjungen i ring!
Min f\u00f6rsvunna dag godnatt!

XX.

Fr\u00e5n l\u00e4gerb\u00e5let i \u00f6knen
st\u00e5r r\u00f6ken i vindl\u00f6s natt.
Den binder som sk\u00f6raste spindeltr\u00e5d
v\u00e5r m\u00f6rka jord vid en stj\u00e4rna.
Var stilla! Ett buller, ett ord, ett rop,
och spindeltr\u00e5den brister ihop.

V\u00e5r hemliga k\u00e4rlek binder
mitt \u00f6de vid ditt med en tr\u00e5d.
Var tyst, ty tr\u00e5den brister is\u00e4r
vid bullret av m\u00e4nniskors r\u00f6ster.
F\u00f6rtig de kyssar vi hemligt kysst!
Var tyst, tills du somnar fr\u00e5n livet tyst!

XXI.

Du hade mig k\u00e4r. Jag skulle nyss
lagt allt jag \u00e4gt f\u00f6r din fot.
Jag skulle offrat all v\u00e4rlden mot
ditt hj\u00e4rta, din famn, din kyss.

Men lycklig v\u00e5r k\u00e4rlek, som doldes \u00e4n,
som ej band oss i ve och v\u00e4l,
tills den tvinade bort, tills vi d\u00f6dade den
med varandras brister och fel!

Vad gl\u00f6mmas kan under \u00e5ren, gl\u00f6m!
Lyft mig ut som en d\u00f6d ur ditt sinne!
I dag \u00e4r v\u00e5r k\u00e4rlek en dyster dr\u00f6m
i morgon ett ungdomsminne.

XXII.

Det finns en st\u00e4mning, en syn bland m\u00e5nga,
som endast dunkelt mitt ord kan f\u00e5nga.
Bland cedrar lyser med bl\u00e4ndvit tinne
ett tempel, helgat \u00e5t f\u00e4drens minne,
bekransat, sovande som en grift.
P\u00e5 gaveln flammar i j\u00e4tteskrift:
\u201dDen mark din fot under dans betr\u00e4der,
vad allt du njuter, vad allt dig gl\u00e4der
\u00e4r k\u00f6pt med offer av dina f\u00e4der.\u201d

Kring d\u00f6rren kvinnorna myrten linda.
De sjunga, medan de sammanbinda
den l\u00e5nga slingan med purpurgarn:
\u201dM\u00e5 denna fest v\u00e5ra f\u00e4der g\u00e4lla!\u201d

XXIII.

Kom, v\u00e4nner, l\u00e5t oss s\u00e4tta
oss ned p\u00e5 landet i lugn
och vakta v\u00e5r kakelugn
och gamla sagor ber\u00e4tta!
Ett b\u00e4ttre liv efter detta
t\u00f6rs ingen l\u00e4ngre tro,
och d\u00e4rf\u00f6r l\u00e5t oss bo
i fr\u00f6jd med v\u00e5ra k\u00e4ra.
Det stora m\u00f6rkret \u00e4r n\u00e4ra.

XXIV.

Jag \u00e4r f\u00f6r stolt att se en annan,
\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0en skuldl\u00f6s, sona
\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0vad jag f\u00f6rbr\u00f6t.
Jag \u00e4r f\u00f6r mild att se p\u00e5 Kristuspannan
\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0den t\u00f6rnekrona,
\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0\u00a0som \u00e5t mig sig kn\u00f6t.
Mitt livs bekymmer m\u00e5 i hj\u00e4rtat g\u00f6mmas.
Vad jag f\u00f6rbr\u00f6t mot m\u00e4nniskor och djur
och vad jag br\u00f6t mot dig, natur,
det falle p\u00e5 mitt liv, mitt minne, som skall
d\u00f6mas!

XXV.

Hur lycklig den, hur full av ro,
som byggt sin sj\u00e4l en himmelsbro
p\u00e5 stadiga arkader
och redan fr\u00e5n sin ungdoms dag
f\u00f6rm\u00e5r och vill och v\u00e5gar tro
p\u00e5 en barmh\u00e4rtig fader.
O, kunde \u00e4ven jag!

Hans v\u00e4sen skulle synas mig
en evig stj\u00e4rna p\u00e5 min stig,
en vit seraf, en kvinna,
en mor, en \u00e4lskarinna,
i vilkens kn\u00e4 jag finge \u00f6mt
mitt tr\u00f6tta huvud b\u00f6ja
och evigt sorgl\u00f6s dr\u00f6ja.

Men glada minnen, som jag g\u00f6mt
ifr\u00e5n mitt livs ruiner,
dem skulle sist jag str\u00f6 eng\u00e5ng
f\u00f6r hennes f\u00f6tter som ett f\u00e5ng
med p\u00e4rlor och rubiner.

XXVI.

Snart har mitt korta liv f\u00f6rsvunnit.
Vem ska jag bedja till, n\u00e4r p\u00e5 mitt \u00f6rong\u00e5tt
jag somnar h\u00e4n med sorgen att jag hunnit
s\u00e5 mycket ont och l\u00e5gt, s\u00e5 litet gott?

Skall b\u00f6nen tr\u00f6stl\u00f6s tystna p\u00e5 min tunga?
Skall jag i stum f\u00f6rtvivlan sluta mina dar?
Skall till naturens d\u00f6va makt jag slunga
ett rop, som hemskt f\u00f6rklingar utan svar?

Nej, jag vill bedja, bedja till de mina.
Till m\u00e4nniskorna tyst men varmt jag bedja vill,
att de f\u00f6rl\u00e5ta mina fel f\u00f6r sina.
Det \u00e4r min samtid jag skall bedja till.<\/p>\t\t\t\t\t\t\t\t<\/div>\n\t\t\t\t<\/div>\n\t\t\t\t\t<\/div>\n\t\t<\/div>\n\t\t\t\t

\n\t\t\t
\n\t\t\t\t\t\t
\n\t\t\t\t
\n\t\t\t\t\t
Dick Cla\u00e9sson l\u00e4ser \u201dEnsamhetens tankar I\u2013XIV\u201d av Verner von Heidenstam.<\/h5>