Drömforskaren av den fysiologiska, mekanistiska skolan
blir förtjust när han kan påvisa något nervcentrum som
kan sättas i samband med drömmens funktioner. Men att
drömlivet kan kroppsligt lokaliseras och att fragment
från vår medvetna och halvmedvetna tillvaro ingår som
byggnadselement i drömmen förklarar inte den djup­
verkan, den uppenbarande karaktär den ibland har.
Redan som barn, långt före läsåldern, kan vi uppleva
heliga närvarotillstånd och undfå drömvisioner, prägla­
de av en sådan uråldrig tyngd och mättnad, en sådan
arkaisk hemkänsla, att det är gagnlöst att försöka reducera
dem till spegelbilder av dagens fladdrande tillvaro.

I den praktiserade psykoanalysen har drömlivet de­
graderats till betjänt åt medvetenheten, självkännedomen.
Drömmen utnyttjas som en sorts skvallerspegel riktad in
mot det egna jaget, ett titthål ner i de förbjudna önskning­
arnas grotta, inför vilken patienten skyggar men med
läkarens bistånd skall stiga ner i. Inget ont om psykoana­
lysen som mänskligt hjälpmedel. Jag menar bara att det
finns ett djupare liggande drömliv, ett djupare och inte
enbart individuellt medvetande, och att läkande örter
kan plockas även på de fälten.

Samma anmärkning kan riktas mot en del av den mo­
derna litteraturen, särskilt romanlitteraturen, som under
inflytande av psykoanalysen använde sig av drömmen
som ett okular med vars hjälp människan skulle ”av­
slöjas”. Man avslöjade att den enskilde inte var någon
ängel i det fördolda, men man nådde inte fram till det
arkaiska gömstället.

Vad har nu det här talet om en vilsekommen andakt
och en förnekad mystisk kunskap att göra med ”den
andliga situationen”, som jag enligt programmet bör
yttra mig om? Att uttala sig om någonting så vidlyftigt
som den andliga situationen är som att ösa i Atlanten