fladdrande dansen bland kullar och pinjer.

Nu seglar vi in i en annan timme

och allt är förtvivlat längesedan.

Tiggerskan som hukade sig in i mörkret och lät gatan

oberörd flyta förbi är nu en gren av själva skuggan.

Barndomens vindar leker ännu i mitt nackhår,

men min panna, ett ohjälpligt streck i rymden,

söker att tämja gråa, bitande stormar.

På denna gräns likt vildrosen som med sin rodnads

spröda dolk oförfärad hotar solnedgången,

tröstar jag min bräckliga förnekelse. Jag,

med vildrosens styrka, har utmanat en frostsprängd

kristall till strid om ett fågelnäste som

fågeln övergivit och alla har glömt.

Nu intill detta ögonblicks slut, intill något

av samlingen ändras, sker utan krav, utan behov

av årstiders jakt, viljans förvandling till kärlek,

en kärlek plötslig och rik på nyanser

pendlande fram mellan moln och skärseld.

Nyss gick du vilse bland grenarna som regnar in

i bilden. Du stannade som en vittrande staty

mellan väggar av andedräkt. Någonstans är ditt bo,

din invanda plats med märken av strider och segrar,

där ingen del av min vilja kan binda den minsta

av dina dagars tusen rörelser. Men nu,

intill detta ögonblick grumlas, stiger din febers

fasaner med forskande steg in i mitt portvalv

av svalka. Stormen faller i höstlöv ner

mot splittrade vatten. Hela denna timme är scen

med gnistrande gräns i kulisser. Sovande svanor