|
Ja, du kommer till slut, bleka Dödens minut, då med granris min port blir prydd, då min fönstergardin utav blommig satin blir på mitten ihopsydd, då min hand har en ros i förvar, om vars doft ingen aning jag har. Ja, du kommer till slut, bleka Dödens minut, då jag står där så gömd och skydd. Stärkta veck överallt. Allting lyser så kallt. Kandelabern, den hyrda, bär sina ljus utan glans, och den svartaste frans, som fanns köpa, den finnes här. Våta kinder sig skymma i flor såsom rosor i dimma, jag tror ... Stärkta veck överallt. Allting skiner så kallt där, som Döden med lien är. Under klockornas vin in de bära terrin på en blåmanglad duk, så ren. Solen, blek bak gardin, slår i glaskaraffin ned en stråle med gullgult sken. Gamla frackar ses runt kring mitt stoft, alla dunsta de malpappers doft. Under klockornas vin in de bära terrin, en glacerad, med blom och gren. |
Snart står kammaren kall med sin svartklädda pall, tom och dragig och väldigt arm. Något bortrivet blad av en krans far åstad för ett vinddrag från fönstrets karm. Ute höras de pulsa i snön under klockornas ängsliga dön. Snart står kammaren kall med sin svartklädda pall och en bårduk på stolens karm. Allt för mycket besvär ... Jag så föga begär. Bättre varit, att falla få som ett blad faller ner, virvlar runt och beger sig till vila bland stoft och strå. Daggen faller, och frosten gör vitt, snart är bladet i smulor förspritt. Allt för mycket besvär ... Jag så föga begär utav klockor och sånger då. Ja ... Men har du en ros, kan du lägga den hos mig på kullen, när dock du går vägen strax där förbi under fåglarnas skri, medan sommarn, den glada, rår. Kan min ande med dimfingrar då vänligt vinka – nog görer den så! Som en fjäril, som vind vill jag röra din kind ibland kors och bland snäckor små. |