ljust vemodigt

sjunger du —

ack sjung, ack sjung min själ till ro!

Tysta tomma

kvällen står

öfver svallande vatten,

mörka segel

och landet hotande högt och svart.

Ack stunder det är

då själen sig känner

dubbelt främling,

lifvets varma källa

tyckes runnen ut,

jag ser ej solen skina,

känner ej luften smeka min kind;

mitt bröst:

stelnad gråt

och brännande sveda.