tobaken väl smaka. Männen drogo av sig sina pjexor och bredde
ut skohöet att torka framför elden — lapparna ha inga strum­
por. Återigen beundrade jag deras små fötters fulländade form,
de elastiska vristerna och de starkt framskjutande hälarna.
Några av kvinnorna togo sina barn ur nävervaggorna, fyllda
med mjuk mossa och upphängda vid tältstängerna, och lade dem
till bröstet. Andra undersökte noggrant håret på sina halvvuxna
barn, som lågo med huvudena i deras knän.

— Det är tråkigt att du reser så snart, sade gamle Turi, jag
tycker om dig.

Turi talade god svenska; han hade till och med för många år
sedan varit i Luleå för att framlägga lapparnas klagomål mot
nybyggarna inför landshövdingen, som var en trogen försvarare
av deras hopplösa sak och för övrigt en släkting till mig. Turi
var en mäktig man, envåldshärskare över sitt läger på fem kåtor,
där hans fem gifta söner bodde med hustrur och barn, alla i
arbete från morgon till kväll med skötseln av hjorden på tusen
renar.

— Snart få vi också tänka på att bryta upp, fortsatte Turi.
Jag tror vi få en tidig vinter i år. Snön under björkarna blir
snart för hård för renarna att komma åt mossan, vi få nog ge
oss av ner till skogen innan månskiftet. Jag hör på hundarnas
skall, att de redan fått väderkorn på vargen. Sade du inte, att
du såg spåret av den gamle björnen i Sulmö-passet i går? frå­
gade han en ung lapp, som just krupit in i kåtan och hukat sig
ned vid elden.

Jo, det hade han sett och också många spår av varg.

Jag var glad att höra, att det ännu fanns björn här; jag hade
hört att endast några få funnos kvar i denna trakt. Turi sade,
att jag hade rätt. Den här björnen var en gammal slagbjörn,