hans väg, för första gången spärrad, vilket tydligen hängde
samman med passagerarnas landstigning. Nu måste han gå
nedför trappor, som ideligen följde på varandra, gå genom
slingrande korridorer, mödosamt söka sig fram genom ett tomt
rum med ett kvarglömt skrivbord, tills han i själva verket
kommit fullkomligt vilse, eftersom han tidigare gått denna
väg endast en eller ett par gånger och då alltid i större sällskap.
I sin rådlöshet, och eftersom han inte träffade någon människa
och ideligen bara hörde trampet av tusentals människofötter
ovanför sig och ur fjärran, liksom en vindfläkt, märkte de redan
avkopplade maskinernas sista rörelser, började han utan att
närmare överlägga bulta på första bästa hyttdörr, som han
stannat framför under sitt kringirrande.

»Det är ju öppet», ropade någon därinnanför, och Karl
öppnade dörren med verklig lättnad. »Varför bultar ni så
vansinnigt på dörren?» frågade en grovvuxen karl utan att
kasta en blick på Karl. Genom någon lucka i taket föll ett
matt, redan för längesen i fartygets övre regioner förbrukat
ljus in i den torftiga hytten, i vilken en säng, ett skåp, en stol
och mannen stod tätt intill varandra, liksom magasinerade.
»Jag har gått vilse», sade Karl, »under resan har jag inte lagt
märke till det, men det är ett förfärligt stort fartyg.» — »Ja,
det har ni rätt i», sade mannen inte utan stolthet och upp­
hörde inte att klämma på en liten väska, som han tryckte
samman med båda händerna för att få höra låset knäppa till.
»Men varsågod och stig på!» sade mannen. »Ni ska väl ända
inte stå därute!» — »Stör jag inte?» frågade Karl. »Nej, hur
skulle ni kunna störa!» — »Är ni tysk?» frågade Karl, inte utan
nyfikenhet, eftersom han hört mycket talas talas om de faror,
som i synnerhet hotar nykomlingar från irländares sida. »Visst
är jag det», sade mannen. Karl tvekade ännu. Då fattade
mannen oförhappandes dörrhandtaget och sköt Karl in till
sig samtidigt som han raskt stängde dörren. »Jag kan inte med
att man kikar in här från korridoren», sade mannen, som
omigen arbetade med sin väska, »där ränner det folk jämt och