Kom ut till stränderna, de ödsligt sköna

med slån och hagtorn, böjda djupt av storm,

med gamla båtvrak som ha multnat gröna,

men än, i brustna skrov, bär vågens form!

Där, mellan hav och land, på sand som skrider,

på tång som gungar, kan du ensam gå,

och leva i de längst förflydda tider,

och i ditt släktes framtid likaså.