Jag tänkt mig en vandrande snöhöljd blomma,

och drömde om ett skälvande, gäckande skratt,

jag trodde jag såg den mest älskade komma

genom skogen, över hedarna en snötung natt.

Glatt ville jag min drömda på händerna bära

genom snåren dit bort där min koja står,

och höja ett jublande rop mot den kära:

Välkommen du, som väntats i ensamma år!

Jag väntar vid min mila medan timmarna lida

medan skogarna sjunga och skyarna gå.

Jag väntar på en vandrerska från färdvägar

den käraste, den käraste med ögon blå.