Evy var liten och knubbig, med mera oregel­
bundna drag, men också mera djup i ögonen.

Gertie stannade framför henne.

— Tror du, att löjtnant Seth bryr sig om mig?
Det gör han bestämt! Han stirrar på mig jämt,
och när jag då ser igen, ler han mot mig så
menande ... Tycker du inte det är härligt att
möta en mans blick? slutade Gertie helt naivt.

Evy rodnade häftigt.

— Nej, sade hon hastigt. Det är inte rätt att
titta igen så där, lilla Gertie!

Evy var nitton år och ansåg sig därför kunna
kalla femtonåringen Gertie för »lilla».

— Äsch, skrattade Gertie. Du är då så pryd.
Det tycker inte herrar om. Du, var nu uppriktig!
Är det inte, så att det ryser i en, när man möter
deras ögon? Jag tycker om de där rysningarna!

— Jaså, tycker fröken Gertie det?

Löjtnant Stårck kom in i rummet och tog bak­
ifrån om Gerties armar.

— Nej, fy löjtnanten! Låt bli mig!

Och Gertie gav löjtnanten ett kokett slag på
hans röda hand.

Löjtnanten skrattade. Hon var för lustig, den
där lilla backfischen! Naturligtvis var hon storm­
förtjust över att han tog henne så!

Gertie sjönk ned i en länstol och drog helt
oförmärkt upp sin vita klänning litet, litet, så att
den nätta foten och det fina, glatta smalbenet i
den åtstramade silkesstrumpan framträdde.

Löjtnanten satte sig på karmstödet av stolen,
närmare flickan än som egentligen var nödvändigt.

Han tog en solfjäder från bordet och började
fläkta henne.