O Eros, allherskande gud!

Du, o kärlek, är den förvisso evige. Gamla
äro människorna på jorden, men du har följt
dem genom tiderna.

Hvar äro österns gudar, de starke hjältar,
som förde blixten som vapen, de, som på de
heliga flodernas stränder togo offer af honung
och mjölk? Döde äro de. Död är Bel, den
starke krigaren, och Thot, den hökhufvade käm­
pen. Döde äro de härlige, som hvilade på
Olympos’ molnbäddar; så ock de bragdrike, som
bodde i det vallomgärdade Valhall. Alla de
gamles gudar äro döda utom Eros, Eros, den
allherskande.

Hans verk är allt hvad du ser. Han uppe­
håller släktena. Märk honom öfverallt! Hvar
kan du gå, där du ej finner spåret efter den
naknes fot? Hvad har ditt öra förnummit, där
ej hans vingars susning varit grundtonen? Han
bor i människors hjärtan och i det slumrande
frökornet. Märk med bäfvan hans närvaro i
de döda tingen!

Hvad finnes, som ej längtar och lockas?
Hvad finnes, som undgår hans välde? Alla
hämndens gudar skola falla, alla styrkans och
våldets makter. Du, o kärlek, är den förvisso
evige.