höra, huru den största rättvisa, den mest fina och bil­
dade smak utlåta sig.

Och slutligen egnas dessa enkla teckningar äfven
åt dig, du gamla kära, ur torpstugan komna, väninna,
du trogna och tillgifna SVENBORG,* som handledde
min barndoms allraförsta vacklande gång, och som med
lätt och varsam hand förde mig ur din glada, lekande
sagoverld, upp till Gud och hans englar, och mången
gång förstod att der qvarhålla och göra hemmastadt
det oroliga, leklystna, öfver berg och dal flygande bar­
nasinnet. Äfven åt dig egnas dessa taflor, som du –
kanske bäst af alla – förmår rätt bedöma, dels genom
den ljusa blick, som moder natur gaf sig, dels för att
du icke allenast utgått, utan äfven vid din lefnads vac­
kra afton åter inträdt under stugans torftak, rik på år,
erfarenhet och lefnadsvishet, och – Gudilof – icke
fattig på något, som till lifvets glädje och dödens för­
ljufvande kan höra.

Åt Eder, j alla tre, högt älskade och värderade
väninnor, egnas denna skildring i all ödmjukhet