I mer än trettio år har Kjell Loväng, Elin Tarp och några
få figurer från första bandet varit med mig, tidvis mycket
nära eller på lite längre avstånd. Aldrig helt ur sikte. Många
har hunnit försvinna över de eviga vidderna. Under decen­
nierna har människans situation i dikt och verklighet för­
ändrats. I fem böcker har jag försökt belysa skeendet.

Då Lågan i kvällen slutar, står Elin och Kjell färdiga att
i en mörk januarikväll bryta upp från nedärvd miljö för
att slå rot i ett litet fiskeläge de inte vet mycket om. Gården
med nakna rum och kamrar är i den stunden ett minnenas
bårhus som fyller dem med glädje, sorg, resignation. Då
jag den gången lämnade mina två huvudfigurer, tänkte jag
liksom efter andra delen, Människors rike från 1944: vi möts
aldrig mer. Men det skulle snart visa sig, att vi fortfarande
levde vidare med varandra. Hur gick det för dem sedan?
Skulle de någonsin mer få se marken blomma vid sina fötter?
Som ett behov av att i första hand själv få svar på den undran
tog jag med pennans hjälp upp deras situation.

Därav denna epilog.