Den fina metaforiken kring dygdens ljus och dess utflöde
från sin högsta fullkomlighets ursprung pekar på att det är
Platons idé om dygden som inspirerat fru Nordenflycht. Platons
fyra kardinaldygder, vishet, rättfärdighet, måttfullhet och
tapperhet besjungs i de utsökta verserna, som tycks förutsätta
Platons uppfattning om dygden som en harmoni mellan
människosjälens beståndsdelar: förnuftet, som har sin hemvist i
huvudet, modet, som bor i bröstet, och begäret, som huserar i
inälvorna. I dikten ”Dygde-Målningar” (1744) utvidgar
Nordenflycht sitt dygdebegrepp med de kristna dygderna tron,
hoppet och kärleken samt stoicismens ”constancia”-ideal, här
uttryckt som självbehärskning och saktmod, som utvecklas med fin
poetisk känsla. Först behandlar fru Nordenflycht de mänskliga
dygderna i förhållandet till Gud, därefter till medmänniskan och
slutligen till det egna jaget. Som den sista och utslagsgivande dygden
nämner hon människans egen omdömesförmåga: ”En början och et
slut af alla dygder sanna,/ Är egen kännedom: hon ger de and­
ra fart,/ Och, utom denna dygd, förlora de sin art” – och låter
därmed den upplysta, kritiska människans omdömesförmåga
bli den sista bland dygderna. Det grekiska dygdebegreppet
”arete”, som ursprungligen betecknade militär disciplin och
fysisk förmåga, blir via Platon, stoikerna samt den kristna filoso­