eget liv. I hennes tillvaro existerar inga ridderliga
hedersbegrepp. Vad hon däremot har erfarenhet av är de
försvarsmekanismer som framkallas av övergrepp, och hon vet
framför allt vad det vill säga att känna fruktan för följderna av
uppror mot övergrepp. När Ebbe får veta att hans döttrar har
dödat bröderna, som tillhör kungens män, fruktar han för kungens
vrede: ”Upp stod Ebbe/ och sade så: Lycklig är den i världen,/
som inte har något barn/ Driver dagg av den fagra ek i
skogen.”

Gunnhildur Jónsdóttir lägger till ett slut som hon hämtar
från sagan, vilket visar vad som kan ske med en text som vandrar
från en miljö till en annan. För att övervinna sin ångest över
vad som kommer att ske med Ebbes döttrar ger hon visan det
lyckligaste slut hon kan komma på. Ett gott gifte är det bästa
som kan hända unga kvinnor som med eller mot sin vilja ”råkat i
olycka”: ”Men när kungen hörde att bröderna var ihjälslagna blev
han glad, och så mycket tyckte han om Ebbedöttrarna att han gifte
bort dem med var sin herreman.”

Kungen är allsmäktig i denna återdiktning av en gammal
visa, som av traditionsbäraren inleds med sagoformeln: ”Det var
en gång en kung.”

Gunnhildur Jónsdóttir var en av de allra bästa källorna för
bland andra Brynjólfur Jónsson, den unge bondsonen på gården
Minni Núpur, där Gunnhildur Jónsdóttir var fattighjon. I ett brev
daterat den 1 februari 1863 berättar den då 24-årige Brynjólfur
Jónsson att han snart har fyllt sin tredje bok med uppteckningar,
varav de flesta är efter Gunnhildur Jónsdóttir, men att han är
orolig för henne, inte minst med tanke på sitt
uppteckningsarbete: ”... hon blev sjuk före jul, och jag blev rädd
att hon skulle lägga sig och dö, därför skyndade jag mig att
uppteckna efter henne.”

Gunnhildur Jónsdóttir dog först några år senare och hann
bland annat framföra ”Margrétar kvæði”, en hemsk visa om
våldtäkt, blodskam och våld, förmodligen av färöiskt ursprung.
Gunnhildur Jónsdóttir har en egen version: ”Margrét varð óljett
af völdum föður síns” (Margret blev med barn med sin far som
våldtagit henne.) Fadern försöker bränna henne på bål, men hon
räddas av sin bror, och en av de kvinnor som kommer för att ta
hand om de två söner hon föder på bålet tar också hand om henne
själv: ”Elenborg, hún tók Margretu með sér.” (Elenborg hon tog
Margret med sig.)

Den gamla och fattiga Gunnhildur Jónsdóttir vet hur viktigt
det är att det finns någon som tar sig an de svagas sak.

Insamlandet av visor i slutet av 1800-talet var en kamp med
tiden och utvecklingen för att rädda den tradition som fanns hos
den sjungande och berättande, men mindre skrivkunniga allmogen.
Brynjólfur Jónssons iver delades av den danske skolläraren och
folkminnessamlaren Evald Tang Kristensen (18431929). Denne
skriver i Minder og Oplevelser: