hade varit utestängda från den (latinska) bokliga kulturen var de
flesta nya läsarna kvinnor.
Läsarna kastade sig framför allt över den underhållande
prosafiktionen. Bland de nya genrer som skapades av medierna, blev
först den fantastiska, gotiska romanen och därefter den realistiska
romanen huvudgenren. Kring dessa uppstod en ny läskultur, som till en
början värderades lågt av de etablerade litterära auktoriteterna och
bildningsinstitutionerna, kyrkan, universitetet och teatern. Den kunde
därför utvecklas ohämmad av allt utom marknadskrafterna, för vilka
författarens kön var ointressant. Kvinnliga skribenter fick tillgång
till medierna i den mån de kunde träffa rätt vad gällde publiksmaken,
vilket de faktiskt lyckades med. Från slutet av 1700-talet har
kvinnliga författare präglat den europeiska litteraturmarknaden på ett
sätt som litteraturhistorien långt ifrån har givit en fullständig bild
av.
Den fantastiska prosan
I England, varifrån den moderna prosafiktionen spred sig till det
övriga Europa, var de kvinnliga författarna tidigt i majoritet. På
förlaget Minerva Press, som utgav romaner i en strid ström, var 1798
samtliga författare på den övre delen av bästsäljarlistan kvinnor. Den
genre kvinnorna föredrog var den gotiska romanen, vars handling i
regel utspelas i aristokratiska miljöer och ofta i stora oöverskådliga
hus, där unga oskyldiga kvinnor utsätts för alla slags ohyggliga
upplevelser och övergrepp av demoniska män.
Det var alltså inte i första hand genom att inviga en större
läsekrets i det vanliga kvinnolivet som författarinnorna gjorde succé.
Dock finner man till och med i de mest fantastiska historierna ofta
spår av medelklasshusmoderns normer för anständig kvinnlighet, och
berättelserna slutar alltid med att bekräfta den goda borgerliga
moralen. De kvinnliga författarna drog fördel av att de hade hållits
utanför bildningsinstitutionerna; de kunde ohämmat utnyttja alla de
skräck- och lustblandade döds- och sexualfantasier, som den
bemyndigade kristna livssynen dittills hade hållit i den
moraliska-gudomliga ordningens strama tyglar, men som
upplysningstidens sekularisering just vid 1700-talets slut hade släppt
loss. Horace Walpoles The Castle of Otrano (1764) brukar räknas
som den första romanen i den gotiska traditionen, men dess två
viktigaste verk (vilka dock inte utkom på Minerva Press) var skrivna
av kvinnliga författare, nämligen Ann Radcliffes The Mysteries of
Udolpho (1794) och Mary Shelleys Frankenstein (1818).
Den gotiska eller skräckromantiska romanen, som genren även
kallas, fann endast i begränsad omfattning vägen till skandinaviska
läsare. Varken Walpoles, Radcliffes eller Shelleys romaner översattes
under 1800-talet till danska, och ingen