position som centralnerv i det stuckenbergska hemmet. Ett
sammanhängande utflöde av moderliga och erotiska, intellektuella och
kreativa, praktiska, uppfostrande och entusiasmerande talanger. Men
det moment som skulle kunna ge detta sammanhängande kvinnliga utflöde
en makt som motsvarade aktningen saknas: personlig myndighet och lika
rätt. Det är detta lilla moments högexplosiva kraft som sätter sin
prägel litteratur, människor och konstnärsmiljöer kring
sekelskiftet i Norden. Med frihet och rätten till självständighet
förvandlas musan potentiellt till kamrat, till kompanjon, till
konkurrent, och verkningarna av detta vandrar omformande in i
kärlekslivets psykologi, i äktenskapets organisering, i sexualitetens
betydelse.
Där genombrottets kvinnor vandrade in i kroppens irrgångar för
att möta driften och erotikens dubbelblick, går sekelskiftets kvinnor
många sätt förbi genombrottet tillbaka till en romantisk ibland
religiös idealism. I en reformerande, propagandistisk form vänds
denna utåt och blir till kritik av de förhållanden som gör det
kvinnliga begäret hemlöst och fredlöst. Radikala konstnärsmiljöer,
dubbelmoraliska präster, ett dekadent borgerskap, utsvävande män och
inte minst kvinnorna själva träffas av de nya åskviggarna.
Ingeborg Stuckenbergs öde är inte representativt för dessa
rörelser. Snarare får det betraktas som den nollpunkt varifrån den nya
kritiken blir nödvändig och begriplig. Våren 1903 lämnade hon allt
bakom sig, reste till Bremen och gick ombord ett emigrantfartyg med
kurs mot Nya Zeeland. Året därpå, den tolfte augusti 1904, begick hon
självmord, trettioåtta år gammal.
Som passion är historien om hennes och Viggo Stuckenbergs
äktenskap välkänd i Danmark. Den gav fortlöpande material till Viggo
Stuckenbergs författarskap. Delar av det skrevs faktiskt av Ingeborg
Stuckenberg, men gavs ut i hans namn. Den skapade figurer hos Sophus
Claussen, hos Johannes Jørgensen, hos Agnes Henningsens senare äkta man,
Simon Koch, och den ingår som en väsentlig del av Gyrithe Lemches minnes­