genomerotiserad livskänsla. Men mer än något annat är det kanske
”ögonblicket” som binder samman detta författarskap. Från bönen i
Dina händers ekon, 1948, om en sekund av kärlek, även om den är
omedelbart dödande, till ”Eurydike” i Spegel under jorden, 1982,
den samling som blev Rut Hillarps återkomst som lyriker och
författare:

Instängd instängd

jag hör hur mitt blod bultar i väggarna

ropar efter en dörr

men här finns inga dörrar inga fönster inget tak

bara väggar väggar

krympande hårdnande

Var finns jag

i vilket rum

Är detta hans hjärta?

Bara ett ögonblick vände han sig om för att se mig.

Bara ett ögonblick var jag verklig.

Mitt liv varade ett ögonblick.

Mellan tomhet och vanmakt.

Ändå är denna kärlek inte dödslängtan, livsförnekelse, snarare ett
rituellt överskridande.

Den första gång Isolde, kärleksdödens representant, framträder i
Rut Hillarps författarskap är i ett synnerligen nyktert sammanhang,
”Råd till Isolde” i Solens brunn. Någon förening i en gemensam död
är det inte tal om, den romantiska drömmen är ett sabotage mot
verkligheten. Men helt förvisas ändå inte drömmen ur denna dikt.
Drömmens överskridande kraft är det som föder konsten. Dikt och dröm
har uppgiften, som Rut Hillarp senare formulerar det i en intervju,
att göra livet märkligt.

Främmandegöringens blodförmörkelse

1951 gav Rut Hillarp ut sin första roman, Blodförmörkelse.
Romanen, kallad en ”Lyrisk historia”, skildrar på en förtätad prosa
ett kärleksförhållande. Hur extremt förhållandet än kan te sig handlar
boken om just det som baksidestexten säger: ”Vad är egentligen
kärlek?” Är den en väg ut ur oss själva? Eller är det så att vi alltid
är fångna i våra egna fantasmer?

Mannen i denna berättelse står utanför den romantiska
kärleksmyten. För honom är kärleken en konst, ett skapande, ett yrke:
”Jag är ingen egoist, jag lär inte upp kvinnor för mig själv.” För
kvinnan hör kärleken hemma i två sfärer. Rött för det mänskliga, för
”lyckan”. Svart för det som ligger utanför män