När i lifvets natt du dignar,

skräck omhvärfver bleka pannan

och du beder, beder, stammar:

hjärta, skälf för sista gången,

hjärta, brist då, brist då ändtligt! —

är i denna tanken —

icke räddning — men en lindring,

glimt af stjärna, skymtan af en tröst:

blott ett skådespel jag är ju,

af hvars tusen dunkla smärtetrådar

mystiskt fattad, jag förgätit

friheten, mitt rena väsens källa;

lyft dig, lyft dig, o mitt öga,

ifrån detta marterspelets skuggbild,

öfver dessa moln och dunster mörka:

se, bortom allt detta ler ju

stillt, orubbligt fast det underbara

klara blåa, som beskiner

själens sanna verkligheter!