hvad jag kunde prestera i berättarkonst just den kväll
jag skref historien det är fråga om.

Jag tycker för öfrigt att det är trefligare att skrifva
än att rita vrångbilder. Därför vill jag inte ha några
illustrationer i den här boken. Det som behöfver illu­
streras är oklart uttryckt, och en teckning, som icke
förstås utan täxt, är det också fel med.

Jag har kallat den En bok, därför att det är en bok.

Läsaren kan ju själf ge den namn efter sin smak:
Från skären, Dikt och Verklighet, Ytterst i hafsbandet,
Bland trutar och tärnor, Rospiggar och Rospigor, Där
vågorna gå hvita, med ett ord, hvad han behagar.

Min afsikt med boken är att tala om för hvem som
vill höra på, att lifvet på hafvet och i skogen och på
fjällen gör människan så förnäm i hjärnan och hjärtat,
att hon får afsky och ringaktning för en sjuk litteratur,
för detta snaskiga rotande i unkna själar, som gamla och
lillgamla diktare nu hålla på med.