som hade att biträda vid arbetets utförande. Så skedde äf­
ven. De lifsfrön, ur hvilka Mimer och Durin med sin ska­
parekonst framkallade dvärgarnes och svartalfernas slöjdskick­
liga slägten, förefunnos i Ymers blod och lemmar. Mimer
skapade dvärgarne; Durin-Surt skapade svartalferna, som där­
för kallas hans söner.

Och nu vardt en liflig värksamhet på underjordens Ida­
slätter. Gudar och urtidskonstnärer, dvärgar och svartalfer,
byggde ässjor, samt smidde och slöjdade de värktyg, som
till arbetets fullbordande erfordrades, och de konstvärk och
smycken, med hvilka skapelsen skulle prydas.

Enligt den rådgärd för världsinrättningen, hvarom gudarne
och naturvärkmästarne blifvit enige, skulle en himmel hvälfva
sig öfver världs-alltet, och under honom skulle dag och natt,
sol och måne vandra i fastställd ordning utstakade banor,
för att mäta tiden och fördela den mellan värksamhet och
hvila. Himlahvalfvet gjordes af Ymers hufvudskål och af
hans hjärna de stormmoln, som drifva därunder.

Mimer hade en dotter Natt, mörk till hyn men skön till
dragen och huld till lynnet, värdig att varda hvad hon blef:
gudars moder. Med morgonrodnadsalfen Delling, som är
höfding i östra delen af Mimers rike, födde hon sonen Dag,
som blef ljusalfernas stamfader. Åt Natt och Dag gjorde
urtidskonstnärerna charer, ty det var på makternas tingsplats
beslutadt, att den mörka Mimerdottern och hennes ljuse,
fagre son skulle skiftevis fara genom underjordens östra häst­
dörrar upp på himmelen och återvända genom dess portar i
väster, där aftonrodnadens herre, Billing, fick sig land anvi­
sadt. Dags char infattades med ädelstenar. Hans häst heter
Skinfaxe (»den med skinande mank»). Natts häst heter Rim­
faxe (»den med rim-mank»). Om dagen betar han under­
jordsfältens gräs, beströdt med honungsdagg, som faller från
Yggdrasils nedersta, rikt lummiga grenknippa. Fördenskull
tuggar han under färden en fradga, som, när den om mor­
gonen droppar från hans mule, blir till en äringsgifvande
dagg, befruktande jordens dalar.