Till en vild och evig längtan föddes vi av mödrar bleka,

ur bekymrens födselvånda steg vårt första jämmerljud.

Slängdes vi på berg och slätter för att tumla om och leka,

och vi lekte älg och lejon, fjäril, tiggare och gud.

Satt jag tyst vid hennes sida, hon, vars hjärta var som mitt,

redde hon med mjuka händer ömt vårt bo,

hörde jag mitt hjärta ropa, det du äger är ej ditt,

och jag fördes bort av anden att få ro.

Det jag älskar, det är bortom och fördolt i dunkelt fjärran,

och min rätta väg är hög och underbar.

Och jag lockas mitt i larmet till att bedja inför Herran:

’Tag all jorden bort, jag äga vill vad ingen, ingen har!’

Följ mig, broder, bortom bergen, med de stilla svala floder,

där allt havet somnar långsamt inom bergomkransad bädd.

Någonstädes bortom himlen är mitt hem, har jag min moder,

mitt i guldomstänkta dimmor i en rosenmantel klädd.

Må de svarta salta vatten svalka kinder feberröda,

må vi vara mil från livet innan morgonen är full!

Ej av denna världen var jag och oändlig vedermöda

led jag för min oro, otro, och min heta kärleks skull.