hufvudstaden i skepparnas starka porto.
Där susade Valdemarsuddens gamla lin
dar och ekar om Djurgårdens Heber och
handklaver och trefaldighetsnattens sip
por i dagg-gräset. Där ångade Beck
holmen som ett stort brännvinsbränneri.
Så landade man i Stockholm. Karl Jo
hans förridare red med den gnistrande
facklan lik en blixtgud förbi det radi
kala café La Croix och medan månljuset
ur brutna skyar föll öfver Rosenbad,
strömmen och norsfiskarne, darrade ge
nom den majljusa stockholmsnatten en
genklang af Jenny Linds röst.
– Mamsell Lind – det var för resten
en nippertippa – sade oncle Casper –
tacka vet jag Taglioni.
Vid dessa ord bröt ett vildt larm ut.
Hela familjen protesterade och så myc
ket ifrigare, som man icke stod ut med
att låta Casper ensam föra ordet. Visser
ligen var det hans födelsedag, men någon
annan kunde också få syl i vädret.
– Casper är en genomfördärfvad
sälle, det veta vi sedan gammalt – sa
tante Malvina, som hörde illa och icke
rätt förstod hvad det skreks om. Hon