ruskade på sig så det frasade i den vid­
lyftiga bombasinkjolen.

– Hvad är det för ekivoker som
han säger, den gemena karlen? – sade
hon och förde ifrigt hörselluren till örat.

– Ack ja, Taglioni – snörpte faster
Leontine, den lilla rosiga och leende
gumman, som ännu hade på hufvudet
en kokett supéhatt med två hvita ply­
mer sedan en längese’n förgången stock­
holmsvinter. Hon lyfte i den blommiga
polonaisens sidenbubblor med små tjocka
fingrar och gjorde ett litet danssteg med
guldskinnsskorna.

– Är det meningen att tala illa om
Jenny skall jag be att först få aflägsna mig.
– Det var Gabriels far, organisten, hvil­
ken i det kapitlet icke tålde skämt, ehuru
han eljes var medgörligheten själf, och
hans bleka, svärmiska fru, en vindfläkt
med ett par stora, svarta ögon, tryckte
gillande mannens hand, medan hon inom
sig som psalmsång hörde stora arian ur
Norma.

– Inget bråk på biljarden! – ro­
pade Casper ... – låt oss hellre slåss än
gräla på min födelsedag. – Så lyfte han
den stora silfverslefven ur bålens konst­