mässiga bryggd af rhenskt, punsch och
arrack med kvintessens af muskot och
gammalt Kirschwasser och fyllde glasen,
medan det hvita håret stod som bölj­
skum kring hans hjässa. –

Medan Gabriel såg för sig alla dessa
bilder, hade han hunnit från snöfälten in
till Österås. Gasskenet från lyktor och
butikfönster lyste öfver hans ansikte.
Men i samma ögonblick som det blef
ljust utomkring honom, föll ett tätt, mörkt
förhänge för hans inre syn. Nyss hade
han tyckt sig urskilja hvar fason i mat­
tan, hvar rynka i de kära gamla ansik­
tena. Nu stod en ogenomtränglig svart
vägg för hans fantasi. Han pulsade en­
sam i snö och mörker. Det blef tyst
som när klockringning hör upp i hans
inre, och han grufvade sig för att kom­
ma hem till sin enslighet. Så vardt han
belåten, när han just i hörnet vid sitt
eget hus stötte på en bekant. Det var
Erland Stråle, som tycktes ute och spat­
sera, drifvande i snön med händerna in­
stuckna i pälsärmarna.

– Nej se unga patron – ropade
Herrlænius, och ljudet af hans egen lef­
vande stämma gjorde honom godt.