Smak är känslan af naturens allra hemligaste, allra finaste
sanningar. Och om vi iakttaga naturen, finna vi att en
af dessa dess finaste sanningar är: att den rena naturen
värkar på ett enkelt sätt. Den stora smaken blir således
den, som väljer den fullkomliga, den friska naturen. Sålunda
finner man det sköna, som är det fullkomliga.

Om man tillämpar dessa satser på våra hem, så blir
den första regeln den: att vi alltid, för hvar sak, vi till
dem förvärfva, böra fråga oss om den fyller hufvudlagens
fordringar? Och denna lag är: att hvar sak skall mot­
svara det ändamål, för hvilket den är till! På en stol
skall man kunna sitta bra, vid ett bord skall man lugnt
kunna arbeta eller äta, i en säng skall man kunna hvila
väl. Den obekväma stolen, det rankiga bordet, den smala
sängen äro således redan därför fula. Men det är dock ej
visst att den bekväma stolen, det stadiga bordet, den breda
sängen äro vackra. Saken måste, liksom hvarje föremål i
naturen gör det, fylla sitt ändamål med enkla och uttrycks­
fulla medel, annars har den ej uppnått skönheten, oaktat
den motsvarar nyttans kraf. Ett hem måste ju ordnas
mycket olika, allt efter som man bor i norr eller söder,
i stad och på land, i en vinter- eller blott en sommar­
bostad. Framför allt måste det blifva olika, allt efter de
personers behof, som skola bebo hemmet. Det största felet
med de flästa byggnader är att de icke uttrycka värkliga
behof eller sitt värkliga ändamål. Därför bli de fula och
stillösa. De gamla enkla rödmålade bondstugorna hafva
en viss stil. Men de nya stationssamhällena, där en mängd
dåliga, ljusa trähus växa upp omkring stationen, äro afsky­
värdt fula. Det behöfdes emellertid blott att själfva
stationshusen vid en bana vore vackra, för att detta små­
ningom skulle invärka också på de byggnader, hvilka
uppstode rundt omkring dem.

På landet bygger och inreder man ofta själf sitt hem.
I staden är man däremot beroende af byggmästarna. Och
den smak, som hos dem på 70–90-talet gjort sig gällande
har varit den mäst grant tarfliga tyska; ej blott i det yttre
utan äfven i det inre. Mörka tapeter med meningslösa
ornament, bjärt målade och i gips dekorerade tak, brokiga
kakelugnar med speglar och krimskrams ha varit regeln.
Den enda möjligheten att få mera smak i stadsrummen,
är att man från alla håll börjar fordra att dessa ej ut­