Det finns två slags hundar: hundar,
som ha en herre, och hundar, som icke
ha någon. I det yttre är skillnaden
icke väsentlig; en herrelös hund kan
vara lika fet som de andra, ofta fetare.
Nej, skillnaden ligger på annat håll.
Människan är för hunden det oändliga,
försynen. En herre att lyda, att följa,
att förlita sig på: det är så att säga
hundlifvets mening. Väl har han icke
hvarje minut af dagen sin herre i tan­
karna, och väl följer han honom icke
alltid tätt i hälarna; nej, han springer
ofta omkring på egen hand med affärs­
mässig uppsyn och nosar på husknu­
tarna och knyter förbindelser med sina
likar och nafsar till sig ett ben, om det
faller sig så, och bekymrar sig om
mycket; men i samma ögonblick hans
herre hvisslar, är allt detta ute ur hans
hundhjärna fortare än gisselslagen drefvo
månglarna ur templet; ty han vet, att
ett är af nöden. Och han glömmer sin