Med sin köl det månbeglänsta sund,

Och i famnen af naturen drömma

Wårens dröm, som ingen tröttat än,

Och min sorg i jagtens lund förglömma ,

Fri, som skyn der uppå himmelen. –

Se hur vild! med hvilken stämmas dån!

Är det ej som hela Mälarn göte

Åter, på en gång, sitt rika lån? –

Och han är likväl så hög om qvällen,

Som om morgonen, och tusen år

Fylla honom kanske än, från fjällen,

Lika rik och herrlig hvarje vår.

Sina kronor i dess klara våg,

Och i hvarje vår hans fåglar sjunga

Lika ömt, med lika eldig håg.

Skulle jag, när hela verlden svärmar,

Sköna Vår! blott jag ej le med dig?...

Och en snöbäcks sorl, den klippan härmar,

Var dock fordom nog att locka mig.