jorden emellan accacierna, att ångan ifrån de förra spred sig emellan de sednare.


Sid. 212 rad. 6, 7.
Palermos snö.
Naturbeskrifningen omtalar föga eller ingen snö i Palermo; åtminstone ingen
för innevånarne behaglig. Vid liten uppmärksamhet meningen här torde herr
Hugo likväl snart finna, att med

Palermos rikaste
Mest bländande, mest lena snö
och
fina drifvor

förstås icke snö och drifvor att åka släde , utan någonting, som alla målare
sina älskvärdaste figurer söka framställa bländande hvitt, och som hvarje mennis­
ka med artistiskt sinne närmare kan underrätta herr Hugo om.


Sid. 214 rad. 1.
Här kommer Muzio in scenen, utan att det vid hans person står utsatt, det
han kommer. Att sådant vid uppträdande personer icke finnes vidare antydt, hän­
der ofta (t. e. sid. 215 rad. 1), men när man iakttager och hör hvad de förut när­
varande personerna sins emellan tala, finner man alltid bestämdt och utan svå­
righet, att någon ny uppträder.


Sid. 216 rad. 12.
I marmorn jag står
Betyder, att Moharrem Rinaldos befallning reser sig upp och står i den mar­
mor-lik-kista, hvari han förut ligger, öfvertygad om att vara död.


Sid. 220 rad. 12, 13.
Här, och många ställen för öfrigt, finnes hvad herr Hugo kallar enjambe­
ment,
eller den omständigheten, att sjelfva ordsattsen ej slutar med vers-raden,
utan fortsättes och går öfver i den följande raden:

nu ej
Mer ett lik jorden är du.

Jag känner icke noga, om, enligt herr Hugos tänkesätt, enjambement i vers är ett
fel. Skulle vara, har ofvananförde omständighet hos herr Hugo två benäm­
ningar. Om herr Hugo efterser, skall han finna, att i de qvatrainer, som Signora
Luna och Moharrem här tala med hvarann, förekommer det s. k. enjambementet
särdeles i tredje raderna, och utgör i sjelfva verket en musikalisk sammanbindning
verserna emellan, en Båge, ett Legato, hvarigenom meningens inre ton uppenba­
rar sig i likhet med hvad man i musiken kallar förhållningar, takter emellan,
också tonen i en föregående takt öfvergår i en sednare.