Colombine. Ah – min herre – hvilket ämne?

Fredrik. Hör mig. Jag skall säga dig, huru det är; och misstro mig ej,
fast jag är ung, så ung som du. Du har säkert, bland tusen andra nöjen,
också varit på musikaliska nöjen, soireer, concerter – har du aldrig?
åjo. Der sjunga många, der spela många, många; är det icke så? Gif akt
– om ibland hundrade, som sjunga så och så: jag menar, just icke rent,
icke heller fullkomligt falskt, men illa: om ibland lätet, tonerna, oljudet
af dem en enda musikaliskt ren stämma ljuder, så höres den, just den
ensam, genom och öfver alla de öfriga; tar makten af det hela. Står du
sjelf midt inne ibland de sjungande, så märker du kanske icke så noga
den hemliga och förundransvärda makten af ett enda rent ljud ibland
nittionie orena; men går du på afstånd i salongen, går du bort åt fon­
den, gent emot de sjungande, då skall du höra och urskilja denna ena
ton allt mer och mer, allt högre och bättre, och de öfriga förlora sig
såsom charivari, oting, nullo’s. – Just sådan är ock Dygdens makt, så är
dess sätt att höras och verka; midt under själens uppror, midt igenom
tusen sorlande låga känslor och tankar ljuder dess röst, hemlighetsfull,