Den höga häckens jämna gröna spetsar gunga

i aftonljuset af och an i sakta svall.

Emot oss komma barn i rad vid rad som sjunga

här under denna himmels ljusa trygga hall.

Oss griper samma hjärtats djupa ängslan båda,

och närmre, närmre kommer alltjämt sången:

vi voro lyckliga, ack! blott den gången,

när dessa häckar ej vi kunde öfverskåda.