ja då tänker jag alltid som så:

hm kanske, ja kanske ändå!

Nu förstås, är det sant, att jag lofvat en annan

att bli hans, när han kommer tillbaks från Atlanten,

han är ung, han har knollriga lockar i pannan,

han är fin så han skiner, den fattige fanten,

och jag tror, att jag höll honom kär,

om han blott, om han blott vore här!

Men ändå kan jag inte bli fri från att tänka

på den ståtliga stugan, där kittlarna blänka

– en får dragas med gubben och jänka och jänka,

han är gammal och sjuk och till sist blir en änka.

Det är mycket att få, det är synd att försmå,

det är syndigt att låta det gå!

Det är sant, det är svårare synd att bedraga

den en bundit sig vid, den en lofvat så heligt,