Ett sådant inåtseende öga öppnas först hos en hög
och gammal kultur och under skeden, då ett folks
förmåga att skärskåda sina egna lyten och för­
domar skärpes ända till ytterlighet, ja, till en
tragiskt förstörande makt. Den svenska nationen
liknar en vidtberest gammal världsman, hvilken
varit med om allt och pröfvat allt. Han har mätt
djupen i politikens orena flöden. Han har för­
bluffat Vatikanen med sina hermeliner och silfver­
bjällror samt Versailles med sina älghudshandskar
och kragstöflar. Han har ätit nådebröd hos sul­
tanen och bjudit tyska borgare på springbrunnar
af vin. Hans historia är brokigare än Karl Knutssons
lefnadssaga, och världsklok och allerfaren gnuggar
han händerna och bugar och bugar. – Mina
herrar, säger han till sina grannar, tilltro mig
ingen betydelse. Jag är en gammal tok, och alla
mina barn äro så fullkomligt obegåfvade, att jag
råkar i misstämning bara jag talar om dem. Jag
begär ingenting, mina herrar, önskar ingenting,
och ni skola därför inte heller begära något
af mig!