Drömmarna gå om natten

ur jordens hemliga djup,

stiga som flimrande vatten

högt över hala stup,

sänka skälvande vånda

ned i ett hav av lust,

ned i sin egen blonda,

överströmmande must.

Drömmarna svepa mjuka

slöjor av milda ord

lent över denna sjuka,

självförpinade jord,

svepa ett dok om tingen,

vari den tillgift är,

som i evighet ingen

får eller ens begär.