ideelt som materielt har kvinnosaken gått från
seger till seger. Krafven på rätten till full in­
dividuell utveckling och full laglig likställighet
med mannen, liksom på full arbetsfrihet, har
åt kvinnan öppnat den ena banan efter den
andra, vunnit den ena lagliga rätten efter den
andra. Visserligen fattas ännu viktiga rättig­
heter, bland dem den mest oafvisliga, den gifta
kvinnans myndighet öfver sin person, sin egen­
dom och sina barn. Men ingen tänkande män­
niska betviflar, att icke vid nästa sekelslut allt
skall vara vunnet; att på alla rättsområden med­
borgarinna då skall betyda detsamma som med­
borgare; att hustrun skall vara likställd med
mannen, modern med fadern. Allt detta ligger
såväl i utvecklingens oafvisliga nödvändighet som
i rättvisans och samhällets gemensamma intresse.

Men om också allt detta vinnes, så skall
världen därför icke vara lyckligare; en långt mer
tyngande trötthet än nu skall vid nästa sekelslut
breda sig öfver sinnena, ifall det missbruk af kvinno­
kraft, som jag ämnar påpeka, har ökats i samma
progression som hittills.

Detta missbruk kan kännetecknas så, att
kvinnorna i främsta rummet satt in sina frigjorda
krafter på områden, där de täflat med männen,
men därunder till stor del försummat att ut­
veckla och bruka sin djupaste kvinnliga egen­
domlighet.

Att kvinnorna skulle visa sig ifriga att taga
examina och pröfva sina krafter på alla möjliga