Hon smider sielf den vigg, som skal dess fästen krossa,

Hon tänder up den eld, som hennes barm förtär;

Den flod hvars strida våld skal bergets rötter lossa

Hvartut mit öga vänds, jag häpen endast röjer

Et härjadt fält, där alt förstörings-märken bär.

Alt hvad min undran rör, alt hvad min syn förnöjer

Se blommans dufna blad; hon spricker, prålar, visnar

Förr’n dagens lius gått ned, är hennes fägring all.

Se där et skyhögt berg, för hvilket ögat hisnar

Bestört i diupets famn, en äldre verld jag finner

I hafvets rörda svall, Colosser ramlat ner.

Och i et berg af grus, hvars diupa mörja brinner

Hvar är det stolta Rom, som verldens spira vunnit,

Som utur tidens sköt, så präktigt stigit opp,

Som likt en frodig alm, har Himlens granskap hunnit