Hvad båtar all vår magt? – – – En vålnad utaf lycka,

Som skimrar för vår syn, men aldrig hjertat rör;

En irrig hjernas barn, som går med högmods krycka,

Och som, vid första blick af sannings öga, dör?

Jag sökt dig, sällhet – – dig, som för mitt famntag

flydde,

I mina Cederslott, på tusen nöjens stig;

Sireners ljufva sång mitt öra flygtigt brydde,

Men sällhet borta blef – – – Jag fann den ej hos mig.

Min smak förslöad blef af mer än måttlig föda;

Att mätta mitt begär, jag tömde jord och haf;

Med all naturens skatt, med alt hvad konsten gaf,

Jag kände hungren än mitt toma bröst föröda.

Hvarför fick jag till min blygd

Menskjohjertats lynne lära?

Utaf is för verklig dygd,

Utaf eld för brottslig ära,

Såg jag det i skuggans skygd

Inga band af lagen bära.