Än en Hesperisk blomsterpark

Med sitt behag din kjusning väcker;

Än en Tartarisk ödemark

Med nakna klippors brott förskräcker;

Där flyr en ström med bråstört lopp,

Där källans silfver sakta rinner;

Du fasar, ler och gläds och brinner,

Och på theatern skyndar opp;

Strax med dess prakt din ro försvinner,

Då du, bedragen i ditt hopp,

För alt ett måladt papper finner.

Vår bildning ej naturen prydde;

Om mänskjan, ur sin irring väckt,

Allenast sannings domar lydde;

Och såg, hur litet all vår dygd,

Vår ära och vår magt betydde;

Hvem är, som ej med skräck och blygd

Ur detta lifvets öken flydde?

Med tunga vapen sig belastar?

Hvad gör, att från sin fästmös barm

Han sig i krigets sköte kastar?