ansenlig förmögenhet. Svensk-amerikan till börden har han
aflagt mogenhetsexamen i faderns fosterland och studerat
någon kortare tid vid ett af våra universitet. Vår amatör­
detektivs bragder falla icke alltid under de rena brottmåls­
historiernas ram. Det väsentligaste synes för honom vara
att lösa svåra och invecklade problem i allmänhet, som ofta
endast i någon mån eller endast synbarligen tangera straff­
lagen. Vi ha hört omtalas ett par högt stående familjer
som ej med ord kunna uttrycka sin tacksamhet öfver det
bistånd denna enastående amatör lämnat dem i fall, som
eljest kunnat få en tragisk utgång – – – »

Ofvannämda artikel, af hvilken jag nu anfört ett utdrag
stod tryckt i midten af september, då jag efter ett par må­
naders vistelse i Stockholms skärgård hade återvändt till
hufvudstaden efter min semester. Jag började redan hysa
dunkla aningar. Aningarna stegrades till visshet, då jag nästa
förmiddag får se uppenbara sig på tjänsterummet – hvem,
om icke min gamle barndoms- och ungdomsvän Leo Falk.
Återseendets glädje behöfver väl knappast skildras, och jag
vill ej häller inlåta mig därpå. Ordens känsla motsvarar
dock aldrig verklighetens.

– Jag skulle ha sökt upp dig långt tidigare, sade min
vän, men förhållandet är att ...

Jag hejdade honom och visade honom det af mig gjorda
tidningsurklippet, som han flyktigt genomögnade utan att
dess innehåll tycktes i någon högre grad öfverraska honom.

– Jaså, det är redan ute i landsorten, sade han små­
skrattande ... Och du har redan anat att jag är hjälten i
historien ... Nå ja, mera fullfjädrade ankor har jag sett ...
Frånsedt smickret kanske är nog berättelsen korrekt i det
stora hela ... Jag har ändtligen funnit hvad jag tror vara
min egentliga bestämmelse, och jag vågar nästan smickra
mig med att jag inte är så »trög i uppfattningen» som vår
gamle vän professorn en gång i världen påstod ... Apropå,
lefver han ännu».

– Jag tror det. Men jag vet inte om han framhär­
dar i villfarelsen ... Han lär visst ha tagit afsked.