förtvivlan. Tanken på självmord växte fram och han skrev sitt
testamente.

Den 23/8 heter det i Ockulta Dagboken: »Gret mycket. Tyckte
att lifvet var ett grymt gyckel, i synnerhet med våra bästa
känslor. Lifvet är en humbug!» Den 29–30/8: »Rysligt! I syn­
nerhet att se det sköna dras ner i smutsen – som nu sker!» Den
6/9: »Denna för mig så stora och utomordentligt sköna kärleks­
historia, hvilken upplöste sig i ett gäckeri, har gifvit mig full
öfvertygelse att lifvet är illusion, och att de vackraste historier­
na hvilka upplösas som bubblor af smutsigt tvättvatten, äro
gjorda för att inge oss afsky för lifvet. Vi höra icke hemma här,
och vi äro för goda för denna usla tillvaro. [– – – ] Menskorna
äro icke födda onda, men de bli onda af lifvet. Då kan lifvet icke
vara en uppfostran, icke heller ett straff (som förbättrar) utan
bara ett ondt!» Den 28/9: »Mitt förflutna? Kan en diktares lif
utredas? Har man rätt att ångra det förflutna, af hvilket man
lärt? och som man ej sjelf satt i scen? Man har lefvat som man
kunnat – och icke som man velat!»

Till Harriet Bosse skrev han omkr. 29 augusti: »Detta – vårt
äktenskap – är mig det oförklarligaste jag upplefvat, det skö­
naste och det fulaste. Ibland träder det sköna fram ensamt –
och då gråter jag, gråter mig till sömns för att komma att
glömma det fula.» I ett brev den 7 september heter det: »Jag
ser att verlden är ond, och det har jag nyss fått bekräftelse på.
Men jag inser äfven att man får lof att dras med den, lida och
tåla.» Den 22 september bönfaller han: »I himlens namn, låt
mig se Dig innan natten faller på. Jag har varit så nära döden
att – det är ett under jag lefver!»

Men mitt i sin depression var Strindberg produktiv. Åtskilli­
ga drag i teckningen av drottningen i skådespelet om Kristina
kom att påminna om Harriet Bosse – en drivfjäder till diktan­
det var att han ville locka sin unga hustru tillbaka genom att
erbjuda henne en praktroll. Säkerligen fanns det liknande in­
tentioner bakom hans planer på Ett drömspel.