tande miljöer – slottet, sceningången, advokatkontoret, Fager­
vik och Skamsund etc. – och gör sina reflexioner är hon en
sentida efterföljare till den kringvandrande titelpersonen i sago­
spelet Lycko-Pers resa (1882). På motsvarande vis, fast i subtilare
form, skedde vandringen i Till Damaskus I (1898). Det skåde­
spelet hade Strindberg i ett brev till sina barn (24/5 1898)
karakteriserat som »en ny genre, fantastiskt och lysande som
Lycko-Per men spelande i nutid och med full verklighet bak­
om». Metoden att i pjäsens senare del låta miljöerna från dess
tidigare del återkomma skulle han, om än mer ofullständigt,
tillämpa också i Ett drömspel.
I Till Damaskus II (1898) och senast i Till Damaskus III hade
huvudpersonen, Den Okände, fast i en mindre koncentrerad
scenuppbyggnad, vandrat vidare i drömlikt växlande scener.
Strindberg inleder sitt företal till Ett drömspel, »Erinran», med
orden: »Författaren har i detta drömspel med anslutning till
sitt förra Drömspel ’Till Damaskus’ sökt härma drömmens
osammanhängande men skenbart logiska form» (texten s. 7).
Kännetecknande för vandringsdramerna och livsrevyerna
Lycko-Pers resa, Till Damaskus I–III och Ett drömspel är att de i en
ur drömteknisk synpunkt allt mer utstuderad form skildrar
yttre upplevelser för att undersöka deras inre mening. I samt­
liga fall rör det sig om avslöjanden, om sken och illusion kontra
verklighet. I Lycko-Pers resa genomskådades äran, guldet och
makten, i Till Damaskus tron på den egna kraften, i Ett drömspel
blottläggs tillvarons konstitutionella dubbelhet.
Scenförändringarna i Lycko-Pers resa förutsätter sagospelets
handfasta flyttning av fonder och kulisser, med en magisk ring
som scenväxlingarnas motor. Men mot slutet överges ringen,
scenförändringarna blir mer drömlika. Scenen på havsstranden
med vrakspillror och skrovet av ett förlist fartyg förebådar
scenerna i Indras grotta. I landskyrkan blir Skuggan en dub­
belgångare till Per. Den succéartade nypremiären för pjäsen
hösten 1896 på Vasateatern blev något av en återkomst för
Strindberg som dramatiker på svensk scen, en stimulans till
vidarediktning i en likartad genre.
I Till Damaskus vilar en egendomlig halvdager över scenerna.
För den vakna logiken absurda möten inträffar, som i del I