gungande Cythere ej kunnat undgås av dem, vilkas håg
legat åt det hållet.

Tidigt på morgonen dagen därpå hade man stävat
in mot Göteborg mellan nakna, regnpiskade klippor,
öde och grå i den gryende, snåla, disiga dagern. Och
man hade mötts på kajen av hundratals våtglänsande
och väntande paraplyer, medan musiken i oljerockar
ute på däck spelat nationalhymnerna och ögon tårats
och hjärtan svällt: Sverge, Sverge, Sverge ...

Julbåten hade förtöjt med sina tusen passagerare
och en tack vare de goda tiderna rekordartad post,
som skulle sprida glädje och välfägnad över ett ännu
kristidsridet hemland.

Ett par timmar senare gick doktor Charles Holmes,
intern vid amerikanska marinens sjukhus i Annapolis,
fram och tillbaka i sitt rum på hotellet bland oöpp­
nade koffertar och resväskor. Utanför hans fönster
skvalade regnet från en låg och blytung himmel han
inte kunde se, men till vars höjd och färg han kunde
gissa sig av dagern i rummet. Tvärsöver den trånga
gatan åt vilken hans fönster vette, stirrade mot honom
en rad regnvåta rutor med ogenomträngligt mörker
bakom de grådaskiga spetsgardinerna. Under ett av
dem gnisslade en smutsvit skylt i blåsten och på skylten
stod det i svarta bokstäver: Anna Bergquists matsalar.

Doktor Holmes, alias Karl Lekholm, en gång me­
dicine studerande i Lund, gick av och an på sitt rum
och tänkte.

Nu var han vid målet. Inom ett dygn skulle han stå
inför sin gamle far och säga: ”Här är jag.”