alla som äga smak och bildning nog att förstå, vilket
betydande diktverk »Fadren» är.

Utan slitna överord, känslosamhet och falsk djup­
sinnighet är i »Fadren» ett nutida livsöde framställt
med en fläkt av det antika sorgespelets obönhörliga
allvar.

En elak kvinna är skildrad, ett motstycke till de
många ömkliga männen i våra efter-ibsenska kvinno­
dramer. Därför kastas nu smädeordet: kvinnohatare!
efter författaren.

Låt oss lyssna till, hur hans känslor mot könet
ta sig uttryck i »Fadren»:

— »Men jag känner din mjuka schal mot min mun;
den är så ljum och så len som din arm och den luktar
vanilj som ditt hår när du var ung. Laura, när du var
ung och vi gingo i björkskogen med gullvivor och trast,
härligt, härligt! Tänk, vad livet har varit skönt, och så
det blivit. Du ville icke, det skulle bli så här. Jag
ville det icke och ändå blev det så — —»

Är det kvinnohat, orden andas?

I slutscenen av »Fadrens» fortsättning säger doktor
Östermark till Bertha (ryttmästarens dotter), nu själv
gift med en konstnär (Axel):

Du tror kanske, du som jag, att saken före­
varit? Intet ont i det. Om diskussionen nu är slut,
begära vi proposition och tala om annat.