Axel (till Bertha): — Inte sant, Bertha? Vi ska
tala om annat.

Bertha: — Ja då, om helt annat! Å, det är som
hade spjället stängts för tidigt; här är kvalmigt, här
är os och huvudvärk.

Doktorn: — Därför ska vi öppna fönstren, andas
majluft, höra Dolce Napoli, gå i skogen och dricka
eld i håret! Seså, nu kilar jag efter vagn. I famn på
varandra, barn. Så få vi sluta med försoning, fast det
inte är så djupsinnigt.

Bertha: — Nej, vi ska inte vara djupsinniga.

Axel: — Hellre glada. Eller hur?

Doktorn: — Jo, ge oss glädjen tillbaka, livs­
glädjespredikanter. Ge oss kompromissens lilla muntra
sate och skicka hem Dovregubbarna. De kommo från
sina töckniga högfjäll med mardrömmar och hotell­
räkningar på ideella utlägg och gjorde livet mörkt och
hemskt. Ge oss nu solen tillbaka, en liten smula sol­
sken bara, så man ser, att den gamla planeten ännu
finns kvar på den gamla himmeln. Inte hela solen, men
litet solsken. Bara lite grand.

Så slutar »Fadrens» fortsättning. Den längtan efter
majluft och livsglädje, som Strindberg här gett ut­
tryck, är tagen rakt ur hjärtat på ett släktled, över
vars ungdom Dovreluften legat tryckande och tung.

Nu skaka vi av den. Nu skall här rivas för att