på dess grund fatta fotfäste, för att bereda sin slutliga
företeelse i fullkomnad eller fullständig sinneform. In­
genting är derföre begripligare, än att de män, hvilka
vi nämnt, voro i sina synpunkter på engång olika och
lika. Swedenborgs synpunkt för allting var det af Kär­
leken bestämda förhållandet mellan Sanning och God­
het; Ehrensvärds, det af Konsten bestämda förhållandet
mellan Snille och Ideal; Thorilds, det af Naturen be­
stämda förhållandet mellan Kraft och Harmoni: men
äfven den andres Konst och den tredjes Natur hade,
liksom den förstes Kärlek, till sitt innersta innehåll
Gud, såsom all Skönhets källa och urbild. Och detta
ingalunda i någon död ontologisk skepnad, någon blek
tankvålnad, någon pur abstraction med de inkräktade
namnen ”Idee” eller ”Absolut”; utan såsom en verklig
och himmelsk skaparkraft, som fyller både Naturens och
Konstens rymd med sinnebilder, sköna i den mån de
äro Guds eller återstråla honom.

Det förstås, att för enhvar, som så känner och
tänker, är Naturen sjelf ett gudomligt konstverk: näm­
ligen Guds allraförsta uppenbarelse och omedelbara
poesi. Hvadan ock för Ehrensvärd Konsten var intet
annat, än Naturens egen bildande Genius, sådan, som
han i menniskosnillet kommer till full sjelfbesinning och
sjelfverksamhet; äfvenså för Thorild Naturen intet annat,
än all-yttringen af en evigt verldslifvande alstringslust,
som, i outtömligt skiftande daningar, åsyftar det rikaste
möjliga mått af skönhet och af derifrån till alla varel­
ser utströmmande sällhet.

Med liknande ord blef en tanke, lik denna, aldrig
af Swedenborg utsagd; hvartill en af orsakerna var, att
han aldrig betraktade det Sköna annorlunda, än i för­
bigående. Hvad för Ehrensvärd var hufvudsak helt och
hållet, och för Thorild hardt nära, var för honom en­