Och då Kjell gör sig beredd att fortsätta, säger han:

– Så kan du tala om att jag köpt gården, köpt den
för tiotusen. Byborna behöver inte undra längre, vart
jag ska ta vägen.

Och Kjell går in genom grinden, upp mot Jonas­
lyckorna.

Lasse fjädrar bort i långa kliv. Han mumlar för sig
själv. Han är byns äldste nu. Går Vår Herre efter ålder,
härnäst han kommer med dödsbud till Motorpa, så
blir det Lasse som måste följa med.

Uppe på backen framför huset blir Kjell stående.
Solen lyser mot Tarps röda husgavel. Sjön ligger blank,
inte den minsta vindfläkt krusar dess yta. Här och
var syns de första höstackarna. Och blicken stannar
vid den gamla gården därborta på andra sidan viken.
De stora taken på stenlängorna lyser röda och det
gula boningshuset ligger där herrgårdslikt bakom de
stora uthusen. Svalorna kretsar över gårdsplanen och
kring knutarna. Deras glada fnitter hörs ända hit.

Gården skulle varit Kjells. Det grämer honom där
han står. Men han får trösta sig med att han gjorde
sitt bästa, så länge han hade glädjen att gå därborta.
Han får trösta sig med, att han har två starka armar
och Birgit. Kanske ska de en gång ha arbetat sig fram.
Nej, han vågar inte tänka så långt, annars skulle han
önska att någon av dem som han tillsammans med
Birgit hoppas få ge liv åt, en gång får komma åter till
gården därborta. För gården är Lovängssläktens sen
flera hundra år tillbaka.

Så glider blicken bort till ett par grå spåntak och
en vitrappad gråstensskorsten, som sticker upp ur hög­
sommargrönskan. Där är det de ska börja.