lidelsefullt åtrådda hemland, drömland. Nu när
hon är borta förstå vi bättre hur ensam hon
var ibland oss. Så i yttre avseende isolerad
som hon ha väl få diktare levat, så ensamma
som hon ha inte många stått i sin andliga strid.
Vi ha endast småningom börjat förstå varför
hennes visor voro annorlunda än våra. Inför
de allra sista dikterna – visorna till döden –
måste våra ögon öppnas, och vi skola nu bättre
än förr skönja det »darrande purpursken» som
hemlängtan brett över alla Edith Södergrans
dikter. Dessa sista dikter äro de fulländade, re­
dan ojordiska visionerna av »landet som icke är»: