raten. Denne tog då upp bröd och ost ur sin påse för
att äta sin aftonvard. Han svarade nästan ingenting, men
han hörde på mycket tåligt, alldeles som om han hade
tänkt: »Jag ska väl göra dig den glädjen att låta dig prata
en stund.»

»Nu ska jag tala om något för dig, Erik,» sade den
gamla herden. »Jag har tänkt ut, att förr i världen, då
både människor och djur var mycket större, än de nu
är, blev väl också fjärilarna alldeles ofantligt stora. Och
en gång fanns det en fjäril, som var många mil lång och
hade vingar, som var breda som sjöar. De där vingarna
var blåa och silverblänkande och så granna, att när
fjärilen var ute och flög, stod alla andra djur och stirrade
efter den.

Det var förstås det felet med den, att den var för
stor. Vingarna hade svårt att bära den. Men det hade
nog gått bra, om den hade varit klok nog att hålla sig kvar
över landbacken. Men det var den inte, utan den gav sig
åstad ut över Östersjön. Och den var inte långt hunnen,
förrän stormen kom emot den och började slita i vingarna.
Ja, det är lätt att begripa, du Erik, hur det skulle gå,
när en Östersjöstorm fick handskas med sköra fjärilvingar.
Det dröjde inte, förrän de var bortryckta och bortvirvlade,
och då föll förstås fjärilstackaren ner i havet. Den vräktes
fram och tillbaka i vågorna till en början, och sedan stran­
dade den på några klippgrund utanför Småland. Och där
blev den liggande, så stor och lång, som den var.

Nu tänker jag mig, Erik, att om fjärilen hade blivit
liggande på land, så hade den snart multnat och fallit
sönder. Men eftersom den föll i havet, blev den genom­
pyrd med kalk och så hård som sten. Du vet nog, att
vi har funnit stenar på stranden, som inte har varit annat
än förhårdnade maskar. Och nu tror jag, att det gick med
den stora fjärilkroppen på samma sätt. Jag tror, att den
blev till en lång, smal klippa, där den låg ute i Östersjön.
Tror inte du det också?»